everything in transit

För ett år sedan började resan till Argentina närma sig och jag undrade vad fan jag höll på med. Precis det jag skulle, visade det sig. Som jag led, och som jag njöt. Det var en helt fantastisk start på ett helt sjukt händelserikt år. Jag tänker inte göra någon resumé. Inte nu. Ingen ro infinner sig och jag har inte tid eller tillit till mig själv att ens ge mig på en sådan. Jag är ju så subjektiv. Imorgon ska jag förhoppningsvis handla jeans med en sill som står mig mycket nära och snart blir det ett nytt år.

Tidigare idag: supersågning av samäganderättsavtalet och tillhörande PM men ändock ett (svagt) godkänt. Puh.

Nu: Lasse på spotify, julpyntat middagsbord/arbetsbord (röd duk, röda ljus - och en skål full med kiwis) och nyss uppdrucken varm choklad. Jag funderar på att packa upp någon mer låda men förmodligen inte. Jag tänker ömson på Buenos Aires, ömson på alla andra platser jag inte har sett än och längtar efter jullov.

När jag skriver det här sitter jag bland flyttlådor som inte är uppackade på långa vägar och undrar vad det finns för mening med allting. Plötsligt har jag forslat nästan hela mitt rum ett par mil västerut, gjort åtskilliga besök på ikea och bäddat upp min säng i en liten lägenhet som fortsättningsvis ska bli mitt hem. Mina väggar är kala sånär som på min klocka och en julbonad som jag hängt upp på spikar som föregående hyresgäst inte bemödade sig att ta ner. Den där flytten är gjord och jag undrar om det verkligen är det här som jag väntat så på. I ärlighetens namn känner jag mig ganska ensam, trots att jag hör grannarna både vid sidan och ovanför mig samt har Lasse i högtalarna. Det är bara det att just nu verkar mitt rum i Floda med hela familjen stökandes som ett mycket bättre alternativ än att sitta här i ensamhet. Jag fattar ju att det är en process, att jag måste vänja mig - men precis som med allt annat vill jag vara någon helt annanstans än där jag råkar befinna mig för tillfället.

Just nu vill jag bara ha en mamma- och pappakram. Jag vill ha en potatisskalare och jag vill känna mig mindre splittrad.

Uh.