everything in transit

Det är femte gången nu jag börjar om och inte blir det bättre. Jag lyssnar på soundtracket till 500 days of summer och det är bra. I två veckor har jag skjutit upp att gå ut med återvinningen så nu svämmar påsen över under diskbänken och jag blundar lite till. Disken svämmar över igen och jag kan inte ta mig för att gå och handla mat. Dagarna försvinner i en sjukt snabb dimma och mina rädslor lever loppan i mitt huvud lite då och då. Om det skulle vara en sådan dag idag så är den slut nu, för nu alldeles strax bär det av mot Vasastan igen för spansk konversation. Det är roligt, och inte så lite heller. Det är tur att jag har så snälla föräldrar som rycker in och räddar vardagen när dottern själv är fattig som en liten kyrkråtta och alldeles för splittrad för att ta tag i någonting. Sjukt bra med en motvikt till all lagbok.

Årsinvigning av conversen idag samt på plats på friskis klockan elva imorse redo för lite träning. Igår disneyfilm för hela slanten och nu lite mango till efterrätt. pretty good i'd say.

Imorgon är det fem timmar tenta i civilrätt A. Idag laddar jag med att känna en enorm hopplöshet inför morgondagens skrivning samt ha ont i magen för andra dagen i rad. Jag vill inte tro att det är någon typ av matförgiftning samtidigt som jag inte kan låta bli att minnas ett inslag på rapport i höstas om att fler ungdomar drabbas av just sådana grejer eftersom de har det lite för grisigt hemma. De prioriterar annat än att städa i köket om man uttrycker det lite snällt. Till bacillernas stora förtjusning, bör tilläggas. I dagsläget är såväl spis som diskbänk och diskho och matbord översvämmat av disk hemma hos mig. Jag skyller på tentan och tittar åt ett annat håll (vilket inte är så lätt, lägenheten är inte så stor att man har alltför många möjligheter att undvika en viss vinkel).

Dagens positiva: mitt i genomgången av någon avtalsmojs insåg jag att, trots det emotionella lidande studierna innebär, så kommer det vara så grymt när jag är färdig. Som jurist! Fatta grejen ändå. Lite lidande är det värt, även om jag kommer tvivla emellanåt. En liten gnista motivation var dock välbehövligt. Inte för att jag för den sakens skull kommer sluta förbanna morgondagens tenta, men ändå.

Ett par dagar i rad nu har kvällsrutinen varit att gråta en skvätt eller två, samt sedan somna hårt kramandes min kära lilla råtta som på något sätt har blivit någon slags räddning mot den ensamhet som slår till med full kraft om kvällarna. Den hopplöshet jag känner inför varje ny kväll är svår att beskriva. Då, när jag sitter där med facit i hand, blir allt så svart på vitt; alla de sidor jag inte hann läsa, alla de frågor jag inte gjorde, maten jag inte handlade och träningen som inte blev av, besöket hos mormor som jag sköt upp ännu en dag och telefonsamtalen jag inte ringde. Det känns som att gå i en milslång uppförbacke och tiden räcker inte till. Hur jävla mycket jag än läser så tar böckerna aldrig slut och jag kan bara inte hitta motivationen i mig själv till att sitta tio timmar om dagen. Det är en vecka kvar till nästa tenta nu och sedan jag befinner mig lite på desperationens brant har jag betsämt mig för att blåsa av alla eventuella fikor (som jag förövrigt egentligen inte ens har råd med) och andra sociala aktiviteter. Jag funderar på att fly hem till mamma och pappa ett slag för att bli lite omändertagen, men jag tvivlar på att det skulle hjälpa mig i mitt pluggande. För det är just plugg allting handlar om just nu. Plugg och pengar som inte finns. Plötlsigt känns nästan ingenting roligt längre. Jag känner mig som en fånge i ett ekorrhjul som bara snurrar fortare och fortare och fastän jag sätter mig på tvären och vägrar springa mer så hjälper det mig inte. Inte alls faktiskt.