som en supernova.
Om vi försöker hålla kvar vid samma slutton som Gustav Svedung har när musiken till 'om jag ska dö' klingar ut, om vi kan hålla kvar vid den känslan en liten stund så ska jag försöka att inte snubbla på mina oknutna skosnören, försöka hålla mitt bultande fågelhjärta i styr. Om jag ska hitta en röd tråd i de senaste åren, något som knyter ihop säcken, om jag visste hur man skrev om glädje när den bubblar över. Navid läser en ny dikt och jag ser poetry slam-sm för min inre syn, en ensam poet i strålkastarljuset, partiska jurygrupper och dämpad belysning, Café Hängmattan fylld till bristninggränsen av estradpoeter och publik, Navid och några gudar på den lilla, lilla scenen. Det var i begynnelsen, men ändå inte första gången. Första gången var på Världskulturmuseet för närmare tre ( eller är det fyra?) år sedan, vi satt ner och jag minns att jag nästan grät när jag hörde 'snart dör bob dylan'. Det har blivit många gånger efter det. Vi var 17 år och desperata att följa favoritbandet varthän det bar oss. Vägarna ledde till Krokstrand, och på grund av åldersgräns fick vi arbeta som funtkionärer under tre dagar för att få se dem uppträda en av kvällarna. Kyla den kvällen, kyla över fjorden och på andra sidan låg Norge och min nästipp var alldeles kall den natten, men det var värt det. Musikens hus, Pustervik releasegig, Sticky när en salig publik stod kvar i minuter efter att bandet gått av, fortfarande sjungandes. Det var magiskt. Världskulturmuseet alla gånger vi stått i trappan, sist när vi var tusentals där inne, huvudvärk som höll på att spränga mitt huvud men fucking magic anyway. Det är också kärlek, på ett sätt.
Jag är hes nu och undrar dels hur det kommer gå på examinationen imorgon, dels hur man använder helljusen på rätt sätt. Dessutom har jag kommit fram till att det förmodligen är omöjligt att bli kär i mig och att jag är dömd till att känna så mycket kärlek att det gör ont, men aldrig riktigt få utlopp för den. Men en kväll som den här, men cristina och emilia, malin, tove och karl, navid och gudarna, då känns det bra. Iallafall för en stund.
Se: This is England. Huuur bra som helst. SE DEN BARA.
Lyssna på: Något höstigt + Navid och gänget, live helst.
Bild: Navid Modiri & Gudarna, Göteborg, längesedan.
There's oceans inbetween us but that's not very far
Fredagskvällen och lördagen är förbi och hon har lyft från Säve och sovit sin första natt i Skottlands huvudstad. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vart jag ska ta vägen framåt våren, men jag vet att jag måste härifrån. Det är den här tiden av livet man har chansen. Nu och inte sen. Ikväll ska jag på bio med Nina och se This is England som jag vet att jag såg reklam för redan när jag var i London i våras och tänkte "wow", så det känns peppande. Inom en inte alltför lång framtid väntar dessutom min första universitetshemtenta och jag väntar mig faktiskt att för första gången i mitt liv bli underkänd, men jag hoppas att det ska gå ändå på något sätt. Det var allt för nu.
Back to the start.
Förändring som en röd tråd genom mitt liv. Lycka är inget permanent tillstånd, ingenting bör tas för givet. Jag vandrar samma stillsamma villakvarter och stjärnhimlen skymtar genom molnen på sina håll. Floda märker inte hur mitt liv håller på att ta en drastisk vändning, precis som "mitt" samhälle aldrig märkte att allting var förändrat när jag kom hem från London för nästan ett år sedan. Visst finns det dynamik även på min hemorts alla gator, i alla hus, visst ändras saker här med, men det tar aldrig hänsyn. Att ta avsked är det svåraste jag vet.
Camilla åker tidigt på lördag morgon. Idag blev vår sista ordentliga kvalitetstid tillsammans. Allting var precis som vanligt, om man bortser från den obehagliga närvaron av hennes stora resväskor och det faktum att i princip hela hennes garderob låg utspridd över golvet, redo att packas ner för ett nytt liv på andra sidan nordsjön. Vi lagade lasagne, hon gav instruktioner och jag rörde lite tafatt i någon sås här och var. Grey's Anatomy, Johan Glans-klipp på youtube, musik på hennes laptop, bilder från andra sidan havet. Jag och hon sittandes på hennes golv, noga övervägande vilka jeans som ska få åka med, vilka som ska stanna hemma. Jag som viker ihop hennes tröjor, byxor, toppar och prydligt lägger ner dem i hennes väska och jag kan inte fatta att det är på riktigt nu. Två sorters Ben and Jerry's framför Heroes och jag vill inte att det ska vara sant. Jag vet att hon kommer tillbaka, men det är ju just det att det är nu våra liv börjar levas i otakt. Att vi aldrig kommer tillbaka till våra tonår på samma sätt. Det här är bara början på ett avsked till en tid av våra liv som vi aldrig får tillbaka. Och jag funderar över det där med vänskap, hur mycket den ska hålla för. Och jag tänker tillbaka på alla våra år tillsammans, hur bra det började, åren då vi helst av allt ville slippa ifrån varandra, hur vi hittade tillbaka och att jag inser hur det här är en av de allra starkaste kärlekarna som finns.
I hennes kök och jag borde ha slagit in min present. Hon har presenter till mig säger hon, och jag säger att det inte är jag som ska åka någonstans. Men då säger hon att det ju inte är någon här när jag åker som kan säga hejdå till mig och ge mig presenter då, så hon har en nu istället. Jag börjar nästan gråta. En skiva och en Grubbelgubbe med texten:
Hej! Jag är din personliga Grubbelgubbe. Håll mig i din hand och viska dina bekymmer till mig så grubblar jag igenom dem åt dig och du blir bekymmersfri.
Jag håller den i handen nu och vet att den kommer vara med mig i höst och i vinter och till alla de dagarna då jag återigen får promenera på gråtunga gator tillsammans med Cam, the one and only. För det är så vänskapen ser ut.
Läs: jag vill ha en stjärnkarta.
Söndag och jag har skrivit olika dagböcker för allmän beskådan på internet under flera års tid. Det här är inget nytt. Vi tycker om det i vår tidsålder, det där med att ändra namn och börja om på nytt någon annanstans. Nya psedonymer under vilka vi kan ventilera samma gamla tankar i skrift, men ändå på ett nytt sätt, för vi har ju en ny layout trots allt. Kan man inte helrenovera insidan kan man åtminstone göra light-versionen, som att skapa en ny blogg, eller helt enkelt byta namn på en nästan ett år gammal som man aldrig orkade skriva i då (läs: som jag gjorde). Det kanske är på sin plats med någon slags introduktion, en prolog eller presentation. Det skulle nog kunna vara ganska passande, men på mitt golv ligger mitt liv utspritt i högar, mina örhängen är försvunna och trots att mina nycklar har sin egentliga plats i min väska är det sällan jag hittar dem där.
Häromnatten vaknade jag av att jag låg och tittade ut genom mitt fönster. På andra sidan den nytvättade rutan (läs: grönsåpa, fönsterputs och tidningar på golvet) såg jag Orion. Stjärnbilden var klarare än jag någonsin sett den förut. Det var som om den fått mer ljuskraft än alla andra stjärnor den natten, så tydlig att jag nästan såg strecken som ska binda ihop de ensamt glödande kloten till en stor krigare (läs: tillsammans är man mindre ensam, även som stjärna). Det var obeskrivligt vackert, nästan övernaturligt. Det är först efteråt som jag undrar om jag verkligen såg det jag tror att jag såg. Jag vet inte ens om man verkligen kan se Orion från mitt fönster, och om man isåfall kan se den under den här delen av året. Kanske drömde jag bara, vilket faktiskt är mycket möjligt. Jag har drömt så underligt det senaste. Ofta handlar det om människor jag saknar. Ett annat ständigt återkommande tema i mina drömmar är att folk jag tycker mycket om antingen förolämpar, förudmjukar eller förkastar mig på ett eller annat sätt. På senaste har drömbilderna varit klara, med starka ljus och skarpa konturer och tydliga röster. Som i den drömmen när han sa mitt namn utan svårighet, utan accent. Jag undrar om det var rätt röst, om den överlevt någonstans i mitt undermedvetna och nu finns gömd på andra sidan sömnen tillsammans med en gnistrande Orion. Jag och Freud hade haft en del att snacka om.
Ljud: Brand New - Jesus Christ (http://www.myspace.com/brandnew)
everything in transit pt I: are you up for this?
Panta rei. Allt är i ständig förändring. Everything in transit, en övergång mellan medvetslöshet och skarpsynthet. En fråga om att kasta sig ut eller stå kvar eller hitta den gyllene medelvägen eller ingenting. Next transit will be in fifteen seconds. Jag står på andra sidan glasrutan. Det är ditt val.
