everything in transit

24 timmar kvar i Buenos Aires.
Mi Buenos Aires querido.
Mina älskade gator och människor.
Tjugofyra ynkliga timmar.
Need I say more?

Ikväll är det asado på andra sidan Avenida 9 de Julio någonstans, en lägenhetsvän har klätt upp mig till nästan oigenkännlighet med smink och plattat hår och en annan hackar kvällens grönsaker i köket. Det känns som jag bor i en liten familj och jag trivs som bara den. Det enda orosmolnet är den jävla uppsatsen som inte blir färdig hur mycket jag än sitter och stirrar på den. Men ikväll är det fredag och jag tänkte att jag lämnar den till morgondagen. I övrigt ska helgen också innehålla en tripp till Palermo for some serious shopping, ytterligare en asado i Flores och sedan en rejäl utgång till någon stor klubb på kvällen, samt ett besök på marknaden i Recoleta på söndag.

Ikväll är hjärtat fyllt med kärlek. Jag slutar aldrig förundras över hur mycket livet innehåller, och hur många människor som bara väntar på att upptäckas. Det finns så många fantastiska människor och jag är så otroligt lyckligt lottad att jag får lära känna och umgås åtminstone en handfull av dem att jag inte kan beskriva det med ord. Jag tänker egentligen bara fortsätta vara glad nu resten av kvällen, och så är det nya tag imorgon.

Jag har ny utsikt nu, ny balkong att sitta på och se ut över staden. Att lämna Defensa var jobbigt och mina sista timmar där visade sig bli de värsta jag har upplevt där under hela vistelsen. Några dagar innan utflyttning började badrummet svämma över varje gång man dushade och man fick sedan stå i några centimeter vatten och ösa upp i en hink för att få bort eländet. Detta upprepades flera gånger och eftersom det var helgdagar här nere var det knappast någon idé att ringa efter hantverkare. Men det är sådant man kan leva med. Det värsta var inventeringen på lördagsmorgonen dagen då vi skulle lämna lägenheten. Prick klockan tio trampade sekreteraren till lägenhetsägaren in. Bara det gjorde att det inte kändes särskilt bra. Ingen i argentina är i tid, och i synnerhet inte på morgonen. Sedan var det som en razzia genom hela lägenheten, där vi fick prickar för sängkläder, handdukar, fläckar på väggarna och en påstått förstörd tekokare. Jag hade inte varit så arg om jag hade känt att det var rättfärdigt, men många av de sakerna som vi nu stod och skulle betala för var det faktiskt inte vi som orsakat. Som det att vi skulle ersätta lakan som aldrig funnits och handdukar med fläckar som inte var rena ens när vi kom. Jag var så ledsen och arg att jag hade gråten upp i halsen och ville bara därifrån. 690 pesos slutade räkningen på, och för er som inte vet så är hundra pesos cirka 250 svenska. Visserligen var detta delat i fem, men eftersom tre av våra lägenhetskamrater redan åkt så vet jag inte hur det blir med det. Galet mycket pengar för ingenting. Och med tungt hjärta var det med det i bakhuvudet som jag fick gå ner för trapporna för sista gången. Det var hemskt.

Nu sitter jag dock några kvarter bort i en annan lägenhet där jag ska bo de sista veckorna och trivs vansinnigt bra. Folket här har både bakat bröd och kaka sedan jag anlände i lördags, vilket är helt toppen. Idag är det dags för mig att börja på den sista uppsatsen i CSR-kursen. Ingenting jag ser fram emot direkt, med tanke på att vi precis avslutade vår förra, men däremot ser jag fram emot att bli färdig. Dessutom ska jag njuta så mycket jag bara kan av Buenos Aires den sista tiden. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen. Shit, jag kommer sakna den här staden.

Väskan står halvpackad vid änden av min säng och lägenheten är mer städad nu än den varit under de tre månader jag har bott här, dagen då jag kom inräknad. Okej att det var ganska äckligt när man första gången skulle laga mat och märkte att tallrikarna inte var rena ens när man flyttade in, men annars har jag trivts utmärkt i smutsen på Defensa. Eller vänta, att toalettstolen läcker en liten rännil av vatten över golvet på badet kanske inte heller hör till mina favoriter, men i övrigt trivs jag himla fint bland allt damm i vår gamla koloniallägenhet med den underligaste planlösning jag någonsin stött på. Jag kommer sakna pation med tvättlinorna ovanför och alla de minst sagt färgstarka sängkläderna som kom med lägenheten. Jag kommer även sakna att ha uppgången för oss själva sånär som på folket som bor i lägenheten över oss, och att kunna springa mellan dessa i äkta friends-anda. Balkongen behöver jag kanske inte ens nämna, med tanke på hur mycket jag tjatat om den. Jag kommer sakna att ha högt i tak och trägolv med stora springor mellan varje bräda. Egentligen kommer jag sakna allting när jag tänker efter, all charm som väggarna tycks andas.

Nu är det dags för mig att bädda min säng här för sista gången och sedan göra mig iordning för kvällens avslutningsfest någonstans downtown. Jag hoppas på en bra kväll.