everything in transit

Jag har fått höra att jag är alldeles för negativ. Jag håller inte med, utan brukar föredra att kalla mig själv för realist. Dock inte när det gäller att vara realist inom IR, med maktbalanstanken och så vidare, och även om det råkar vara det synsätt som dominerar i världen betyder det inte att det är bra. Inte heller realist inom litteraturen, för även om jag läst om det kan jag för allt i världen inte minnas vilka författare som räknas till den kategorin. Var det före modernismen? Efter? Lättast vore ju att titta upp det på wikipedia, som inte är en tillförlitlig källa enligt universitetet även om jag tycker att det är det, men det vore ju lite som att fuska. Rent spontant skulle jag säga att realisterna kom efter modernisterna, och en liten klocka ringer och viskar Hemingway, men det skulle också kunna vara helt fel. Jag har förresten inte ens läst något av Hemingway, men det ska jag göra. En dag ska jag sätta mig och plöja igenom alla klassiker, inklusive tunga ryssar. Jag kan ju iallafall stoltsera med att jag läst en nobelpristagare nu, Toni Morrison, och kanske en till om nu Chinua Achebe fick det där priset för länge sedan. Sedan kanske man kan räkna in Orhan Pamuk också, för jag har tänkt så mycket på att läsa honom så att det nästan känns som jag har gjort det, och då räknas det nästan. Som om inte det vore att fuska om något.

Men! Det var inte alls det jag ville skriva om egentligen. Jag är sidospårens drottning, mästaren på att avvika från den röda tråden. Att jag kallar mig realist är för att jag tycker att jag ser saker som de är. Jag kan se livets jävlighet och utan omsvep berätta i detalj om den, utan att linda in den i bomull. Dock är jag så insiktsfull att jag ser att min egen subjektivitet kan ta bort lite av min trovärdighet och det är mycket möjligt att jag har fel omvärldsuppfattning. Vem som nu bestämmer vad som är rätt, men det är ju upplägg för en roman som jag inte hade tänkt att skriva ikväll. För att visa prov på att jag faktiskt har vett att uppskatta saker i min omgivning och att mina skygglappar inte gjort mig helt oemottaglig för värme tänkte jag bara berätta att mina senaste två dagar har varit helt fantastiskt bra, och jag är nöjd med min tillvaro precis i denna stund. Det tänker jag fortsätta vara fram tills jag somnar och sedan hoppas jag att resten av veckan vill fortsätta i samma anda.

Om ett dygn vid den här tiden är jag och mamma i Oslo, vilket kräver att jag ska skicka in min summary idag. Helst nu. Det som stör mig är att när jag väl öppnar dokumentet vet jag att jag måste läsa den ganska värdelösa texten om trötta leksaker (för att inte tala om den andra delen av uppgiften, en comment essay som jag inte är direkt stolt över), och sedan ändra i texten för att det ska bli bättre. Detta kräver koncentration och engagemang, något som jag verkligen inte har lust att ge texten i fråga. Att göra om den är inte att tala om. Nej, jag får göra ett ryck helt enkelt. Helt enkelt förresten. Vilket hyckleri. Man (läs: jag)  använder i princip aldrig det uttrycket om något som är varken helt eller enkelt, och definitivt inte om något som i kombination är helt och enkelt. Ungefär på samma sätt som jag brukar använda ordet "kul". Uppskattningsvis skulle jag säga det sägs med viss ironi ungfär hälften av gångerna det kommer ut ur min mun.

Så var det med det. Jag har försökt ändra typsnitt och grejer här, för jag är mycket missnöjd över layouten på den här bloggen. Jag och html-koder är dock en historia som inte har något lyckligt slut, och därmed blir varje liten ändring här ett projekt utan dess like. Dessutom är texten alldeles för kompakt och det är jobbigt att läsa. Suck. När jag blir rik ska jag anställa en liten datanisse som ordnar allt sånt här åt mig, även inlämningsuppgifter.

Jag tror att vi alla har funderat över det någon gång; håller jag på att bli galen? Var gränsen går skiljer sig säkerligen från person till person, och jag kan bara använda min egen måttstock. När jag gör det finner jag att jag en gång (vad jag minns) var längre ut på galenskapens rand än jag någonsin annars varit.

Det var inte fråga om någon light-upplevelse, inte med mina mått mätt. Under några veckors tid visste jag varken in eller ut, jag kunde inte tänka en enda tanke utan att den gick vilse innan den var färdigtänkt och det enda tillstånd där jag kunde andas under dygnet var precis på gränsen mellan sömn och vakenhet, när sinnena var så vakna att de nästan kunde fungera och alla intryck kändes som på riktigt fast allting utspelade sig i en värld långt ifrån verkligheten. Jag skrev att det pågick under några veckors tid, men det kan vara en omedveten lögn. Sanningen är att jag inte vet hur länge mitt underliga tillstånd varade, det kan ha varit timmar, dagar månader. Tidsuppfattningen var helt ur spel och en del av problemet och mitt hjärta gick efter en annan dygnsrytm. Jag minns färgerna svart och konstgjort blått och virvlar och iskalla, stjärnklara nätter och hål dit min energi och mitt vett gick, min förmåga att resonera. Dagarna hade ingen mening och när jag försökte injicera någon var det inte jag. Ingenting kände jag igen hos mig, varken inuti eller utanpå, bara mörka rum eller timslånga promenader jag egentligen inte hade tid med, men vad tiden egentligen skulle gå till visste jag inte och inte var det relevant heller.

Jag minns inte när det tog slut, eller om det gjorde det. Dagarna gick och plötsligt kunde jag återerövra vissa delar av mig, förlorade till någon djup skugga som under en tid sträckte sig över kontinenterna, över dagar och nätter och tog sig in överallt. Kanske är det vetskapen om att det alltid kommer en kort tid för att hämta luft ovanför vattenytan innan nästa djupdyk som gör att man efter ett tag stegvis tar sig tillbaka. Att uppvaknanden sker då och då vet jag, att tider av  någonting som känns okej någon dag avbryter ett mönster som är alltför destruktivt för att vara bra har jag lärt mig. Att de inte är här för att stanna vet jag också, även om det grämer mig. Men att det överhuvudtaget händer har blivit mer och mer tydligt som en överlevnadsfaktor. Att efter den vidsträckta skuggan, nästan-galenskapen, kommer jag få andas. Det kommer gå över. Åtminstone en liten stund.

Igår hade jag en tenta som jag inte direkt njöt av. Det enda jag kunde tänka på (nästan) var min frustration över hur begränsad jag är när jag ska uttrycka mig på engelska. Jag undrar när den känslan försvinner? Okej, jag borde kanske plugga på lite glosor för att få ett lite större ordförråd, men annars tror jag det bästa sättet är att gifta mig med en snygg, vältalig, kort och rik engelsman.

Annars var resten av gårdagen bra. Riktigt bra, till och med. Idag har fortsatt lite i samma anda och jag har ännu inte tittat jättenoga på frågorna till hemtentan som ska vara inne någon gång nästa vecka. Istället blev jag kär i Dylan Moran på nytt och jag är halvvägs igenom hans föreställning 'Like Totally' på youtube. Den mannen får mig att smälta, och skratta. Jag rekommenderar honom starkt till alla som har en förkärlek till smått alkoholiserade, kedjerökande, cyniska och ganska elaka irländare.

Idag dök den upp i mitt huvud, mitt i mitt drunkande i termer inför morgondagens tenta. Från ingenstans kom den, raden ur Timglas; För jag skakar av all denna meningslöshet, jag förstår bara det som är vårt.

Mycket av det jag skriver handlar om insikter, och det här är inget undantag. Jag förstod inte det som var vårt, jag förstod aldrig vad det innebar, och jag ser det nu, och jag såg det då, även om jag tolkade allting till döds och verkligen försökte se någon mening med det. Något konkret, något som gick att ta på. Jag vill ha något bevis att allting jag upplevde inte bara var något jag drömt, att det fanns något gemensamt, något som var viktigt. Som det är nu vet jag inte vad vårt var, om det betydde någonting alls. Å andra sidan kanske det är upp till mig, vad jag vill att det ska betyda. Min rättighet till subjektiv efterkonstruktion, kanske. Det är bara det att jag dras till upplevelser som är delade, gemensamma minnen. Jag vill gärna lämna ett litet avtryck och inte bara vara bra för stunden, en suddig bild någonstans i bakhuvudet men ändå en bild. Jag vill inte att allt ska falla i glömska även om jag är ett levande bevis på hur olidligt det är att gå runt i en bubbla av nostalgi och ett glorifierat förflutet.