everything in transit

Det har varit en produktiv dag. Inte i den bemärkelsen att jag skrivit en roman eller gjort engagerat mig i tredje världens konflikter. Däremot har jag och min bror haft en "diskussion" angående Israels övervåld i Gaza (i och med att jag valde formuleringen övervåld har jag redan valt sida i just den här debatten). Diskussionen bestod i två minuters skrikande framför nyheterna där jag är helt övertygad om att han inte fattar någonting om sakers verkliga natur, och han är lika övertygad som jag över min oförmåga att se saker i ett annat perspektiv än svart och vitt. Varför våra diskussioner sällan leder någonstans är för att han är dum i huvudet. Skulle jag kunna säga. Det är han kanske inte, även om vår ordväxling allt som oftast triggar igång just den sortens tankegångar hos oss om varandra. Det gör det därför omöjligt för oss att ta till oss av varandras argument och kunskap -hur man nu definierar något så svävande som begreppet kunskap- och våra så kallade debatter blir sällan något mer än att vi försöker forcera våra åsikter på varandra, vilket självklart är lönlöst, samt att deklarera den andres okunskap. Att jag har rätt är jag helt övertygad om, och att jag förstår bra mycket mer än vad min kära broder någonsin kan ana kan ju han få vara lyckligt ovetande om.

Hursomhelst var det inte alls det jag satte mig här för att skriva. Jag skulle skriva om min produktiva dag, men det får bli kortfattat eftersom jag råkade sväva ut ganska rejält i ovanstående stycke. Den produktiva dagen bestod allstå av tyginköp till min sommarklänning. Passande eftersom det är sommar i Argentina (yay!). Sedan bjöd jag min mor på lunch på Kanonen i Kortedala, ett ställe jag rekommenderar varmt. Därefter besök hos mormor och hemfärd med handling i Lerum. Sedan har jag kämpat med mina svårbeställda kursböcker, dels hos adlibris, dels hos akademibokhandeln. Det var lite krångligare än jag trott, tyvärr. De är inte direkt de vanligaste på svenska marknaden så att säga, och minst en måste skickas från overseas och det tar en stund. Nu sitter jag som bäst och planerar för om jag ska sätta tänderna i den kurslitteratur jag faktiskt har. Det skulle sannerligen kännas bra att ha börjat.

Om jag gör en snabb räkning kan jag se att jag har fem eller sex böcker igång nu, det beror lite på hur man räknar. Mitt senaste förvärv till min lilla bokhög är Bodil Malmstens Sista boken från Finistère, vilket betyder att alla andra böcker snällt får ta ett steg tillbaka för en tid framöver. Jag hade gärna läst hela dagarna men av någon underlig anledning hinner jag aldrig med det, timmarna bara rusar iväg och här sitter jag som ett annat fån och vet inte riktigt vad jag sysslar med. Förutom Bodil försöker jag även plöja igenom Daniel Sjölins Världens sista roman, Charles Dickens' Christmas Books, Jens Liljestrands Paris- Dakar och Isabel Allendes Andarnas hus. Jag påbörjade också för några veckor sedan Mot fyren av Virginia Wolf (som jag fick gratis en gång på bokmässan det året när hela min dåvarande klass hade fått biljetter till branschdagen och gratissaker följaktligen fanns kvar för oss att frossa i), men vad jag minns hann jag inte med mer än en sida innan jag av okänd anledning somnade av utmattning. Att jag har Mot fyren igång är därför lite av en tolkningsfråga.

Hursom. Snart kommer det vara tegelstenskursböcker som kommer vara prio ett (om nu adlibris behagar sluta meddela mig att de tre jag ännu inte fått skickat hem till mig är tillfälligt slut) och jag kommer då att börja hata läsning igen. Det är ett förutsägbart mönster som jag mer än gärna, eller möjligtvis av ren vana, utsätter mig för gång på gång. Och rätt som det är när jag skriver det här ser jag att klockan hunnit bli halv ett och jag som tyckte att den precis var åtta. Det verkar som de sista dagarna av det här året har beslutat sig för att speeda på i en rasande fart. Tur är väl det kanske. Jag vet inte riktigt hur mitt utlåtande om 2009 skulle vara. Jag gillar inte det där med att skriva årssammanfattningar vid nyår. Mitt liv är inte indelat i epoker utgjorda av år. Snarare före och efter, årstider och veckor. Ibland minuter, ibland bekantskaper, ibland ord. Det går inte att förklara 2008 som en sammanhållen enhet. Ett år råkar bara vara ett år för att datumen är satta just där och människor tycker om att binda upp sina liv på något som är stadigt och återkommande. Att säga att mitt 2008 har varit si och så och fått det att låta som någon slags tidsenhet karaktäriserad av sammanhängande händelser av sorten orsak, verkan och konsekvens vore inte särskilt lyckat i mitt fall. Det finns inget som håller samman mina år mer än den så kallade fasta punkten som skulle utgöras av mig, och hur stabil jag är kan ju diskuteras. Så. Jag kan ju iallafall komma överens om med mig själv nu att här kommer minsann inte tas någon vidare hänsyn till det stundande året som en symbol för något slags startskott för något nytt. Möjligtvis kan det få vara en högtidsdag. Vi får se vad det blir av det.

Rubriken är förövrigt namnet på det kapitel jag ska börja på alldeles strax i Sista boken från Finistère. Sidan 44.

När jag satt i den trånga vänthallen på Prestwick någon gång i november förra året fanns det en tv-skärm ovanför den lilla, men välbesökta baren. På tv-skärmen spelades musikvideor, och det mesta var väldigt dåligt med halvnakna tjejer som krälade på knä i vatten och jag hade huvudvärk och var flygrädd och hade säkerligen en tenta följande vecka. En video stack dock ut ur mängden. Det var Robyn med Be Mine! och sedan den stunden har jag burit med mig en stor beundran för denna kvinna. Synd att det skulle ta så lång tid att inse bara, hur grym hon är.
Och låten. Åh låten. Också en av de där sångerna som går rakt in i hjärtat och som man inte kan beskriva, för det är för nära, för djupt. Textremsorna ligger lindade runt den pumpande muskeln där inne och stöts ut i varje hjärtslag, in i varje ven. Med allt det för med sig.

Det som hänt är i korthet att jag idag avverkat min andra studievägledare på två dagar. Tyvärr redde det inte ut begreppen lika mycket som jag hade hoppats. Ingen av de två vägledarna jag var och pratade med ville ge mig en detaljerad och redan färdigbestämd livsplan. Tyvärr. Nej, det får bli till att vela fram till sista stund även till våren tror jag.

Jag har även julhandlat i två omgångar och börjar bli färdig så smått hoppas jag. I år har det varit lite halvsegt att få ihop idéer och jag har gått ur flertalet affärer med illamåendekänslor. Vem ska ha alla grejer? Det finns rader och rader av småplock, ljus och lyktor, linnen och klänningar, skor och böcker och smycken och sju miljoner olika sorters gafflar, hav av platsleksaker och gosedjur och sminkprodukter och krämer och muttrar och verktyg och gardiner och julgodis och plastpåsar och pins. Puh. Det finns vantar som säljs ut för tio kronor och jag tänker att det kan inte vara rätt, det ska inte gå att sälja vantar för tio kronor eller en stickad tröja för hundra spänn när en svensktillverkad likadan skulle kostat tre gånger så mycket. Minst. Något är riktigt skevt i den här världen, och det är det jag vill vara med och ändra på. Den stora frågan är bara vilken väg jag ska gå för att få bästa möjliga grund till att kunna göra det. Suck och pust, hemska framtid.

Jag vet inte, men ibland så saknar jag de ögonblick när man tror att allt är möjligt. Jag känner nästan aldrig så längre. Jag håller alltid tillbaka för jag kan inte ta besvikelsen efteråt när alla planer går i kras. Det är mycket jag saknar. Jag saknar blåmärkena C gav mig över båda mina armar för över ett år sedan för att det var av rätt anledning. När jag insåg vad jag var beredd att göra, jag saknar att vara övertygad. Om bara tiden kunde vara rätt, en enda jävla gång i mitt liv. Istället ligger jag alltid efter några år i min planering och jag antar att jag kommer dö med min halvt avprickade lista i högsta hugg och det sista jag kommer tänka är att jag ångrar allt jag aldrig sa och aldrig gjorde. Att jag sörjer mina tonår, och fastän jag inte saknar dem det minsta så gör jag det och de känns som bortkastad tid fastän de inte var de. Att jag kvällar som den här vill ha kramar så hårda att jag inte kan andas, att luften går ur mig och att jag får bli alldeles kraftlös och yr av syrebrist och slippa kunna tänka på någonting annat än precis här och nu och jag och du för det händer så sällan.