everything in transit

Att blogga ligger inte i topp på min lista över saker jag är motiverad till att göra just nu. Jag vet att ni saknar mig och mitt skrivande (yeah right), men så ligger det till för tillfället. Det kanske vänder imorgon eller nästa år. Förmodligen någonstans däremellan. Tills vidare får ni hålla till godo med sporadiskt tråkskrivande, som vid närmare eftertanke är det jag skriver jämt.

Jag är inne i en period när jag fullständigt hänger upp mig på en eller två låtar och kan spela dem på repeat säkert femtio gånger utan att jag tröttnar det minsta. För att motverka ett fullständigt slitage av dessa två låtar, Sooner or later av Michael Tolcher och Fiel a tu corazón av Hormigas Negras, har jag gjort en sjukt blandad playlist på min mp3 som jag fullkomligt knarkar. Den innehåller allt från singer/songwriter till reggaeton, och självklart även de två ovanstående låtarna. Jag känner att jag har ännu svårare nu att sorteras in i ett fack som människa och jag antar att det avspeglar sig i min hemskt spretiga musiksmak. Det är dock ingenting jag har särskilt ont av, faktiskt. Det märks att jag inte är femton längre.

Jag tänkte köra lite listinspirerat idag och försöka undvika ännu ett mastodontinlägg. Så, tummen upp för dagen som var och människorna den innehöll, igelkottarna i vår trädgård som förgyller min värld samt för att sitta avskärmad från världen med musik i öronen fram och tillbaka på pendeltåget.

En ese momento estraño Argentina enormemente. Estoy escuchando la música que una amiga mia me dió y que escuchemos todo el tiempo cuando vivimos juntos las ultimas semanas. Es como respirar nostalgia, y ahora sólo quiero volver a ese tiempo, esas días en una ciudad que amo. Estraño la gente, las personas que todavia están en el otro lado del Atlántico y las que han regresado a sus países acá. Es duro saber que va ser mucho tiempo antes de puedo encontrar muchas de estas personas, y, sobre todo, esta ciudad donde todo ocurrió. Siento como perdí un gran parte de mi corazón ahí. No, perdí no es la palabra correcta; dejé un gran parte ahí y yo sé que volveré a buscarlo alguna vez, pero ahora siente como es demasiados días antes de puedo ir en mis calles otra vez. Simplemente quiero vivir estos días hoy, ahora, todo el tiempo. Lo más dificil es que nunca voy a estar ahí con las mismas personas de nuevo, nunca va a ser la misma cosa. Es como un sueño mi tiempo en Buenos Aires - las noches, la luz, los colectivos, los boliches, las sonrisas y miradas. Viví. Disfruté. No fue otra persona, tampoco olvidé todas cosas dificiles, pero sentí como una persona más contenta, y tambien un poco más alegre a veces. Todo fue nuevo para mi ahí.  Lo que estoy más algre sobre es que conocí a nuevas personas fabulosas, y tengo que decirlo otra vez; es duro estar tan lejos de personas que extraño tan mucho. Nunca será la misma cosa volver, yo sé, pero es posible que la proxima vez será mejor. Si no, esta bien también. Lo mejor quizáa es que no comparar experiencias y impresiónes, por que no es posible hacerlo en la realidad. En la realidad la vida cambia to el tiempo, los tiempos cambian, y eso es lo que es lo más bonito con la vida, pero también lo más duro.

Det har varit bloggtorka på everything in transit ett tag nu. Inte för att jag i vanliga fall är en oerhört flitig bloggskriverska, men den sista tiden har jag verkligen varit urusel. Förlåt, men jag har inte vetat var jag ska börja. Inte haft lusten, inte orden och framförallt inte förmågan.

Det är drygt två veckor sedan jag återvände hem från min vår, eller höst egentligen, i Buenos Aires. Vid den här tiden för två veckor sedan var det förmodligen tidig morgon i Puerto Madero och jag hade ingen aning om när jag skulle kunna komma hem, med tanke på att min flight dagen innan blivit inställd. Jag hade precis vaknat efter några få timmars sömn på Hotel Hilton, ensam i en av två dubbelsängar som fanns på mitt rum, efter en av de mest surrealistiska nätterna jag någonsin upplevt. När jag tänker tillbaka är det som om det inte kan ha hänt; promenaden i Puerto Madero by night efter ett frenetiskt sms:ande, samtalet hem för att meddela att jag inte alls var på väg över Atlanten, det smärtsamma att behöva återvända tillbaka in till Buenos Aires efter att ha kämpat med att säga hejdå några timmar innan.

Att säga hejdå till Buenos Aires på obestämd tid är något av det plågsammaste jag varit med om. Att ta avsked av en nyfunnen vän - en plats man lärt sig älska så oerhört och människorna där. Jag kan bli gråtmild bara av att tänka på det även om det nu börjar sjunka in att jag inte är kvar där och att jag inte heller vet när jag återvänder. Omställningen till det nordiska ljuset och den svenska tystnaden var större än jag någonsin kunnat tänka mig. Kanske är det därför jag inte kunnat skriva. Jag har gått runt i min bubbla, ovillig att inse att jag är hemma igen. Att tiden där på något vis är över. Jag förstår inte hur det gick till, ärligt talat. Men livet här börjar sakta men säkert återgå till det normala. Jag har hunnit med att träffa en del av min vänkrets, och jag är glad att jag faktiskt hela tiden varit medveten om hur lyckligt lottad jag är när jag är omgiven av en så fin skara med människor som jag faktiskt tycker hemskt mycket om. Dessutom har jag under tiden i Argentina varit lycklig nog att få utöka den skalan med ytterligare ett par personer som har fått stora platser i mitt hjärta och jag är glad över att inse att det fortfarande finns plats där inne utan att det på något sätt inkräktar på eller kräver att jag förminskar andra människors utrymmen. Som om hjärtat sväller. En inbyggd funktion. Jag har dessutom börjat jobba igen och hunnit med att återse mitt kära Göteborg som lyckligtvis visat sig från sin bästa sida med underbart sommarväder. Dock känns det som om staden har krympt, som om alla hus saknar sisådär tio våningar och Avenyn ser underligt pittoresk ut. I jämföresle. Allt från och med nu är i jämförelse och jag tror inte att det alltid kommer vara så hälsosamt.

Idag är det en superfin dag utanför fönstret och jag ligger inne i min säng med feber och andingssvårigheter som numera är mer regel än undantag varje gång jag blir förkyld. Jag har massor av tid att tänka men jag vet inte om det är så bra egentligen. Äh, jag får inte till det idag. Fortfarande alldeles för splittrad för mitt eget bästa och jag lyssnar på det sista spåret av Hormigas Negras (ett band jag brukade stanna upp och lyssna på ibland när de spelade i början av Peru eller på Florida precis vid subten) skiva Viajando på repeat för kanske tjugonde gången bara för att låten ger mig en så bittersweet känsla som stämmer ganska bra överens med den saknad jag idag känner när jag tänker på Argentina.