everything in transit

Imorgon är jag ledig, vilket i sig är trevligt. Mindre trevligt är att jag ändå måste sätta klockan. Varför? Jo, för att få tag på folket på vårdscentralen så tidigt det bara går. Jag behöver ha svar på två huvudfrågor och en hel rad eventuella följdfrågor. De första två frågorna lyder: 1) När kan man komma in för undersökning under dagen/ när är det "drop-in"? 2) Är ni i strejk? Är svaret på fråga två ja, så kommer en del svordomar yttras från min sida. En av de viktigaste frågorna är "var i helvete ska jag gå och undersöka mig då om jag får lov att fråga?" Dessvärre misstänker jag att fråga tre kommer bli ganska så aktuell. Jag känner inte för någon långresa till Alingsås för att få lite goda piller utskrivna till mig för en åkomma jag inte haft sedan jag var en liten, liten flicka. Eller ja, jag är ju inte säker, men allt tyder på att jag fått en liten härlig släng av... (och här hörs en trumvirvel för att öka spänningen) öroninflammation. Det kanske låter som om jag är vid gott mod. Så är inte riktigt fallet. På väg hem från jobbet idag (och även under arbetstid när ingen riktigt hörde eller såg) blev smärtan ibland så stor  i mitt stackars öra att jag kände mig tvungen att skrika. På låg nivå liksom. Typ "aj...!". Jag tror att jag måste lyssna lite bättre på min lilla kropps signaler. Hade jag exmeplvis låtit bli att jobba med feber x antal dagar under helgen samt förra veckan hade jag kanske mått lite bättre nu, men det är inte lätt när man är ny på ett ställe och börjar ringa sig sjuk det första man gör ( plus att man under första bredvidgångsveckan även fick magsjuka...). Håhåjaja. Att jag prickar in detta under den vecka mina föräldrar åker bort är ju bara ytterligare ett bevis på min underbara timing. Dessutom piper brandvarnaren förskrämt på övervåningen ungefär varannan minut. Yes, batterierna är slut. Hur fan byter man dem? Var köper man sådana batterier? Suck. Jag hoppas innerligt att resten av sommaren blir något bättre än det här.

Okej, det här är alltså mitt dilemma: jag har kommit efter så mycket i mitt bloggande att jag inte vet var jag ska börja. Ni vet, när man har lovat sig själv att skriva om minst sjuhundranittiotre olika grejer så kan man inte bara ta upp en av alla sina trådar medan man låtsas som att de andra inte finns. Helst ska man göra allting på en gång, och allra helst göra det bra. Uppenbarligen fungerar inte den taktiken. Som ni ser. Alltså. Jag har nog lite för mycket i huvudet för tillfället. Från det att jag kom hem har allting hänt i expressfart, och veckan ut är så gott som färdigplanerad även den (mestadels jobb), men efter att den är slut hoppas jag på ett par dagar ledigt. Förhoppningsvis kommer jag även ur det här bloggar-dödläget jag funnit mig själv i. Jag tror nog att det ska gå. man vet aldrig när lusten faller på, så att säga.

Kanske ar det anda sa att jag maste forflytta mig x antal mil for att fa perspektiv pa saker och ting. Jag lar mig om mig sjalv varje dag och har val inte direkt kommit narmare nagot slags beslut om vad jag vill gora med mitt liv, utan ar snarare mer forvirrad an nagonsin. Trots det kanns det som om saker kan falla pa plats nu. Det ar nu det borjar aven om resan borjar se sitt slut. Vi har mott manga fina manniskor. Den senaste dagen har vi haft en rumskamrat fran australien som var helcool, och i budapest traffade vi pa formodligen guds mest perfekta skapelser i form av tva argenstinska studenter. Jag skulle faktiskt kunna tanka mig att aka till buenos aires bara av den anledningen att fa se en av dem igen, speciellt en av dem. Jag ryser bara av tanken pa honom, pa ett bra satt. Tyvarr har jag varken namn, alder, adress eller bild pa denna manniska, men stalking har alltid varit min starka sida. Oh. Jag vill inte aka hem, men jag saknar faktiskt min musik och min sang och mammas mat. Har blir det mest pastasallad. Och sa ar jag och C sa gott som gifta vid det har laget.