everything in transit

Jag älskar hur min hjärna är totalt dysfunktionell när jag då och då vaknar upp mitt i natten av att jag får ett sms och sedan i samma tillstånd ska försöka svara på eländet. I natt lyckades jag vara så kreativ att jag först skickade iväg ett tomt sms till exempel. Visserligen följdes detta av ett nytt, innehållande tre ord, men som knappast var till hjälp som svar för den person som skickat mig en fråga mitt i natten. Att det var ett okänt nummer gjorde väl minst sagt min hjärna ännu mer förvirrad. Jag kollade förresten vem det var ifrån nu på morgonen, och om jag bara hade tänkt lite (i.e. kunnat tänka) i natt så hade det ju inte varit så svårt att lista ut vem det var. Åh suck.

Nu sitter jag och äter fil med min hemmagjorda lyxmüsli och försöker vakna till liv efter en lyckad kväll igår. Jag ger mig själv en liten stund att försöka omvandla gröten i mitt huvud till en något mer effektiv tankeapparat. Borde inte ta så mycket mer än en timme, men det är å andra sidan lite svårt att avgöra i nuläget.

Imorgon är det jag som ställer klockan på sju för att gå upp och läsa mer om skuldebrev och kvittning, packa min träningsväska och laga lunchlåda. Det lär bli en heldag med andra ord, precis som idag. Dessutom kommer den efterlängtade lönen (fatta hur trött jag är på att ha snålat med mina 60 kvarvarande kronor den här månaden samt snyltat på andra) och jag ska med nöje fylla upp kylskåpet igen. Idag har, bortsett från förmiddagen då jag mest slumrade till gång på gång i min superintressanta bok om fordran och skuld, varit en bra dag. Jag var ute på Hising Island och åt paj hos Kristina, som förövrigt är en sjukt bra person, och det följdes av spansk konversation i Vasastan - en kurs helt utan krav och stress. De sista dagarna har faktiskt varit väldigt bra överlag om jag tänker efter. Inflyttningsfest i lördags hos en gammal gymnasiekompis och ganska många kära återseenden följde med den. Under söndagen blev jag bjuden på kinesisk restaurang av M, som dessutom överraskade mig i dörröppningen med en superfin orkidé som jag är livrädd för att ta död på men som jag redan ser som en självklar medlem i min blomsterfamilj. Förutom orkidén består blomsterfamiljen av en grön blomma som är så gott som odödlig och även den en present, dock inte från M utan från två av mina kära flickor. Måndagen minns jag inte så mycket ifrån, men i tisdags så var jag hos mormor och till min stora glädje har de senaste besöken där inte lett till psykiskt breakdown som de gjort nu så många månader. Varje liten förbättring, varje sak mormor gör på eget initiativ är guld värt och även om konversationen oss emellan består av en övervägande procent monolog från min sida så är det okej. Jag vet att hon tycker om att ha mig där. Så länge jag känner att det faktiskt finns något som spelar roll för min lilla mormor så är det värt att ta fasta på.

Min första omtenta någonsin närmar sig med stormsteg och utanför är det lite mild snöstorm. Jag har tröttnat på fordringar, pantsättare och panthavare och jag har tröttnat på kylan och att halka omkring på stadens isgator. Jag längtar till våren med längre, ljusare och mildare kvällar och nätter med doft av fuktig och upptinad jord. Kanske är det bara patetiska drömmar och förhoppningar, men jag inbillar mig att så fort det blir vår så kommer vardagen kännas lite mer spännande. Helgerna lovar utflykter mot havet och ut på öarna med korgar fulla av picknick, och sommaren sen lockar med engångsgrillar i slottskogen och vin och kanske en och annan utflykt runtomkring strömstad. I stridens hetta glömmer jag alldeles av mindre glädjedödare såsom jobb och ekonomiska bekymmer. Jag hoppas verkligen på en bra sommar. Om inte annat så hade det varit mycket uppskattat om våren åtminstone hunnit till skåne i mitten av mars, för då åker jag och päronen dit för lite turistande samt för att hälsa på den fjärde familjemedlemmen. Kanske får jag svar på om jag valde fel universitetsstad. Jag har hört att Lund ska ha ett väldigt fint bibliotek med murgröna klättrandes på väggarna till exempel, vilket nog måste slå till och med KTB, som trots sin ståtlighet saknar murgröna.

Det jag skriver nuförtiden känns förövrigt väldigt lösryckt och många gånger opersonligt, men det verkar inte som jag hittar tillbaka just nu. Jag skyller allt på layouten, för den är verkligen fruktansvärd.

Klockan ringde vid halv åtta i morse men jag gick inte upp förrän en timme senare och har inte lyckats ta mig mycket längre än hit sen dess. Den sista timmen av min sömn spenderade jag och mina drömda medresenärer med att irra runt på Charles de Gaulle för att hitta ett flyplan som den något sadistiska franska polisen hade sagt att vi skulle kunna få låna för att ta oss hem i sedan vår pilot hade stylat med att flyga för lågt över flygplatsen och på något sätt förstört vårt tidigare plan. Sadismen i det hela var att vi var tvungna att hitta det först. Kontentan var att besättningen och alla passagerare fick dela upp sig i grupper för att ge sig ut att söka efter det nya planet på en av världens största flygplatser, med inga fler ledtrådar än ett flygplansnummer som skulle finnas skrivet någonstans på fronten av planet. Det framgick av drömmen att planet var gömt på något sätt. Drömmen involverade även att Shirley Clamp hade tappat bort sin chihuahua och i mitt stilla sinne tänkte jag att den förmodligen klämts (till döds) bakom en resväska i lastutrymmet när vi landade, men det var ingenting jag sa högt vad jag minns. Vi hittade aldrig planet som den franska polisen gömt undan så länge jag fortfarande sov, men jag antar att mina drömda medresenärer letar ännu. Eftersom drömmer innan vi hamnat på Charles de Gaulle handlade om diverse luftgropar, skarpa svängar och motorljud tror jag att mitt undermedvetna började att försöka bota min flygrädsla men liksom tröttnade efter ett tag.

På tal om flygplan så är det bara lite över ett år sedan nu som jag flög ner till Buenos Aires för mina månader av äventyr. Jag pratar ofta om Buenos Aires. Det måste jag få göra, och de som varit där förstår varför. Man kan känna stor kärlek för en plats, och den sortens kärlek känner jag för staden jag anlände till för ett år sedan. Att kärleken blir lite omöjlig just för att staden finns så långt bort spär bara på känslan av saknad och längtan, precis som det alltid är. Jag sparar minnena av Buenos Aires varsamt inuti, som en skatt, till den dagen då jag återvänder och kan addera nya upplevelser till dem jag redan har.

En dag när jag kom tillbaka hem till lägenheten mötte mig en syn som var både oerhört rolig, tragisk och skrämmande på samma gång. I favoritfåtöljen, för tillfället helt obelamrad av diverse andra saker, satt lagboken. Den stirrade stint och uppfodrande på mig, som en maffiaboss från sin skinnfåtölj, lite hotfullt utsrålandes makt. Som om den verkligen ville visa, genom att ta min allra bästa viloplats i besittning, vem det är som bestämmer nu. Jag blev så fullständigt tagen på sängen att jag stod en stund och bara stirrade på lagom avstånd, tills jag började le lite inåtvänt för mig själv och till slut bestämde mig för att hämta kameran.

Hur lagboken överhuvudtaget hamnat i stolen är en helt annan fråga. Jag har då sannerligen inte satt den där, vilket på ett sätt känns lite obehagligt. Det skulle dock inte förvåna mig (det minsta) om den kravlat sig dit på alldeles eget bevåg, envist stretande bara för att ge mig det välkomnande som jag (uppenbarligen) förtjänar.