everything in transit

Okej, vad fan är det som pågår? Vem har tagit min aptit ifrån mig? Och framförallt, vem utbytte min aptit mot äckelkänslor varje gång jag ser mat? När jag ändå är igång kan jag ju även fråga vad isåfall meningen med att jag fortfarande kan känna hunger är? Helst av allt vill jag att mina normala funktioner ska fungera som normalt. Det är så mycket annat som jag måste hålla reda på ändå, som mina nerver till exempel. Det hade liksom inte skadat om någonting var självgående.

Lager var bra. Jag är mycket fattigare nu än när jag åkte dit, men jag har en hög fina kläder med mig hem plus en trevlig dag med två av mina bästa vänner i minnet. Dagarna betas av i en rasande takt. Det känns lite overkligt. Som jag sagt många gånger förr; jag hänger inte riktigt med. Imorgon ska jag jobba heldag, och jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt känner mig up for it, so to speak.

Nu ska jag försöka äta en knäckemacka. Jag inser redan nu att det varken kommer föra med sig någon större njutning eller lämna efter sig någon större känsla av mättnad. UHU.

Så, det här är vad som har hänt sedan senast. Jag överlevde det som jag kom att kalla för helveteshelgen. Jag genomled högskoleprovet, kom hem och fick god tårta som min mor bakat. Dessutom serverades fondue på kvällen, vilket var mycket gott och fina presenter fick jag. Kvällen avslutades med att de ringde från jobbet och ville kalla in mig som vikarie till morgonen - ett pass jag redan skulle jobba. Det krävdes inte världens största intelligens för att förstå att min kollega blivit sjuk och att det med största sannolikhet inte skulle finnas något folk att ersätta henne med. Great. Söndagen blev ungefär lika kaotisk som jag väntat mig. Fler hade blivit (mag)sjuka under natten, personalen fick dela upp sig så gott det gick, jag var dödligt trött. Ingen rast och övertid på nästan en timme på ett heltidsdag. Det är okej att klaga då. Att även jag skulle få en släng av magsjuka var jag vid arbetsdagens slut lyckligt ovetande om. Helgen slutade iallafall bra tillsammans med Nina och Gabbe och Black Books. Bernard Black är min idol, inga tvivel om den saken. Hans beskrivning av hur hans sommar-flickvän ska vara är svårslagen.

Måndagen ägnades åt bredvidgång på det som jag hoppas kommer bli mitt andra jobb.
På natten bröt ett litet helvet ut. Jag ägnade mycket tid till att inte kunna sova på grund av illamående samt spring till toaletten för att spy. Det är få tillfällen man känner sig så ynklig som när man är magsjuk. Alla som kraftlösa suttit med huvudet i toalettstolen förstår förmodligen vad jag menar. Jag spenderade därmed tisdagen till sängs i någon underlig dvala, fick ringa mig sjuk till min andra bredvidgång (bra början...), men framåt kvällen hämtade jag mig äntligen. Det känns lite som om min kropp behövde den här urladdningen. Nu är jag back on track igen och imorgon drar vi till Gällstad och håller tummarna för att vårkollektionen är något att hänga i påskriset samt att jag kan hitta ett par bra jeans för under 700 spänn. Det kör vi på.

Jag är hemskt trött. Då menar jag verkligen trött. Allt det extrabränsle som man brukar sätta in vid sådana här tillfällen verkar vara slut, och ändå är det inte som att jag har mer att göra än jag brukar. Det finns de som klarar av att jobba dygnet runt kortare (och längre) perioder utan att falla ihop i små utmattade högar. Jag tillhör inte den kategorin, och jag jobbar inte ens dygnet runt. Psyket har fått ta en hel del stryk det senaste. Förutom mitt eget ständiga ältande har jobbet varit rätt krävande. Jag kan inte släppa det när dörren slår igen bakom mig och larmet piper till. Även om deras tårar sitter kvar i mina jobbkläder hör jag rösterna även när jag är hemma. Det går knappt en natt utan att jag drömmer något som har koppling till jobbet. Hade jag inte redan haft en fot över Sveriges gräns vet jag inte hur jag hade orkat. När helgen är över ska jag gå bredvid för ytterligare ett jobb, och sedan kommer dagarna gå fortare än jag trott att de kunde göra. Jag bekymrar mig inte för hur jag ska få tiden att gå, om man säger så. Jag har näsan i kartboken igen, och jag är på väg någonstans. Semester. Jag behöver det så mycket nu, en paus från allt för att få in nytt. Jag känner mig så gammal, mindre värd än på länge, och jag orkar inte ens ta tag i mig. Saker den här våren har tagit de konstigaste vändningar, och händelser har fört med sig mer än jag vågat tro. Hårda törnar mot en redan svag självkänsla hade jag kunnat slippa, om man säger så. Det hade inte gjort någonting om jag hade fått låtsas ett tag till. Dock har en beslutsam sida av mig själv klivit fram i ljuset. Hälften kanske är trotsighet, jag vet inte, men om det leder till att någonting händer måste det ju vara något bra.