everything in transit

Självdiciplinen åkte på semster och jag skriver i snitt två meningar i timmen på min uppsats. Jag menar, hur svårt kan det vara egentligen? Det är bara att skriva de därfyra sidorna och vara färdig sedan, men att studera på distans är uppenbarligen inte min grej. Jag ska hålla mig borta från youtube för sätter jag mig där är det definitivt kört för resten av kvällen... Men vad det lockar. Den nya kärleken är Flight of the conchords. Jesus Amalia alltså. Fyra avsnitt hanns med igår och jag blev såld, såklart. Jag minns att jag tänkte att jag skulle följa serien redan i våras eller vad det nu var när den sändes på SVT, men jag missade konstant sändningstiden så jag la ner det, vilket jag ångrar nu. Å andra sidan har jag desto mer att se fram emot.

Det där med att se fram emot förresten. Jag ser verkligen fram emot i sommar. På något underligt vis föreställer jag mig den som en ljus årstid full av balans och harmoni. Just den sinnesstämningen kommer jag förmodligen inte att uppnå, men det känns fint att lite naivt tro det. Det är ungefär samma naivitet som säger till mig att det inte alls är någon brådska med min miniuppsats. Den naiva lilla rösten säger att det kommer gå utav bara farten när jag väl sätter igång. För jag har ju inte redan satt igång ungefär tio gånger eller så, nej nej.

Oh well. Mot giljotinen.

Framtiden alltså. Jag slits mellan hysteriska utbrott av framtidsångest och den känsla av lugn som förmodligen bara injicerandet av någon drog kan ge. Ja, förutom droger så ger ju även mina komplicerade egna ekvationer samma effekt, men jag är nog enda undantaget. Puh. Jag blir alldeles matt. Full av tillförsikt inför sommaren är jag iallafall. Jag har tusen idéer om vad den skulle kunna innehålla, men förmodligen kommer det bli så att jag stannar hemma och jobbar trots allt. Kan nog behöva få lite inkomst till mitt snart mycket magra bankkonto. Hursomhelst har jag bestämt mig för att iallafall ha några veckor ledigt, helst i slutet av sommaren. Det kanske verkar som om jag har alldeles för mycket ledig tid, men jag har sällan en längre sammanhängande period av lediga dagar och det tror jag att jag behöver. Jag funderar på att köpa ett interrailpass för en lite kortare tid än en månad och åka runt lite i Europa igen. Spanien kanske, med tanke på hur grym jag kommer vara på spanska när våren är slut. Eller inte. Grym på spanska alltså. Åh, det är så typiskt mig dock, femhundra olika planer som jag verkligen vill genomföra utan närmare eftertanke på finanser och tid, och ända tills jag inte längre kan förbise dessa relativt viktiga aspekter lever jag i en drömsk bubbla där allt är möjligt.

Till hösten måste jag börja utbilda mig. Jag tror jag har valt vad det ska bli, men jag är lite orolig för att det är min hjärna som talar för mycket och att jag försöker förtränga mitt lilla hjärtas röst som skriker med sin lilla pipiga stämma att jag för en gångs skull måste sluta tänka taktiskt och göra det som jag faktiskt vill. Om jag nu visste vad jag ville. Det är nämligen så att det lilla hjärtat är en hel bunt olika personligheter, så man vet aldrig riktigt vem man pratar med, vilket försvårar saken avsevärt. Jag menar, visst, om hjärtat verkligen var säkert på sin sak så hade situationen varit annorlunda. Nu snackar vi istället om en gravt ambivalent inre kraft som försöker få ordning på sina egna tankar samtidigt som den hela tiden skickar ut signaler till mig att uppfatta och analysera, och som dessutom ändrar sig några gånger dagligen.

Så måste jag skriva lite om Death Cab. Den skiva som verkligen fick mig att börja älska bandet var Plans, med alla vackra pianoslingor och några av de sorgligaste låtarna jag vet. Det var inte kärlek vid första öron(?)kastet men den växte till sig. Nu är jag i en ny Death cab period och jag youtubar för fulla muggar. En gång för flera år sedan såg jag dem på Trädgårn, men jag minns inte att de riktigt levde upp till mina förväntingar då. Det kan ha att göra med att jag surade för att de missade flera av mina favoritlåtar. Om de skulle komma igen skulle jag hursomhelst gladeligen ge dem en ny chans att förföra mig.

Jag blev färdig med the required reading redan en dag innan min egen deadline, nämligen i torsdags. Att jag då skulle börja lite tidigare på min mini-uppsats var dock för mycket begärt, och det enda jag åstadkommit i mitt ynkliga word-dokument är att stolpa upp introduction, main part och conclusion. Det är iallafall något försöker jag inbilla mig själv, eller kanske snarare trösta mig själv med. Imorgon tänkte jag ta tag i mig själv ordentligt, för nästa egensatta deadline är på fredag, några dagar innan avresa. I mitt huvud kan jag faktiskt se framför mig ungefär vad arbetet ska innehålla, men att väl göra det är ju en annan femma. Jag känner mig själv tillräckligt väl nu att jag vet att det som jag räknar med kanske ska ta max tio timmar att skriva ihop ofta tar mer än den dubbla tiden, främst på grund av min hopplösa oförmåga att arbete effektivt.

Nog om det.

Igår efter en sväng på stan stod jag och Sofia och hade en av våra djupa diskussioner, och det enda som hindrade oss från att hålla på hela natten var att vi frös som små bävrar om våra fötter. Det är intressant, för det har varit lite som en trend under hösten att när vi haft våra pluggsessioner ofta istället hamnat i djupa analyser om diverse livsfenomen. Vi pratar alltså tunga grejer, som livsfrågor. Jag måste nog säga att dessa pratstunder, hur långt de än varit ifrån engelska grammatiska regler och det fonetiska alfabetet, har givit mig bra mycket mer än något av det vi egentligen skulle diskuterat.

För övrigt bävar jag inför morgondagen. Då är det nämligen dags för den andra dosen dukoral. Ni vet, vaccinationsmedlet jag berättade om tidigare. Att jag inte ser fram emot det särskilt är en extrem underdrift.

Jag måste bara få berätta medan jag fortfarande är lite pepp och innan jag faktiskt sätter igång och läser nästa etapp av min obligatoriska litteratur. Idag har jag på ett ungefär fått reda på var jag ska bo i Buenos Aires! Bara att ha ett namn att hänga upp sig på känns lite bättre och hela resan känns lite mindre skrämmande nu när det börjar närma sig. Efter noggranna efterforskningar i min lilla pocketguide över BA, samt en hel del snokande på google earth har jag på ett ungefär hittat min framtida adress på Perú, mitt i San Telmo. Det visar sig att det inte ligger alls långt ifrån det fakultet jag skulle gått på om jag valt att läsa spanska, bara ett par kvarter. Mitt framtida fakultet ligger dock i en annan stadsdel, så jag antar att jag snabbt måste vänja mig vid den argentinska kollektivtrafiken. Sedan fick jag också samtal från Forex som hade fått in mina pesos som jag beställt, vilket gick snabbt och lätt, och mitt splitternya VISA (som är alldeles grönt!) har också anlänt. Dessutom har jag varit hos "min" sömmerska med tyget till det som kommer bli sommarens sötaste klänning som jag hade tänkt lära mig dansa tango i. Saker börjar falla på plats. Det största orosmomentet för tillfället är fortfarande mina tre resterande, och svindyra, kursböcker som lyser med sin frånvaro, men de kommer förhoppningsvis i veckan. Annars blir det till att bita adlibris i benet.

Vaccinet mot kolera ska inte tas om det inte är absolut nödvändigt. Lita på mitt ord.

Kräkreflexen har verkligen fått vara aktiv idag. Yes.

Helgen var über.

...

...

Och självklart blir det total skrivkramp så fort jag ska skriva om något som varit bra. Jag blir så trött.