in dreams begin responsibilities
När tankarna gick till U2 kom Acrobat upp i huvudet, en låt som en vän citerade i någonting hon skrev en gång, någonting hon skrev till mig. Det är många år sedan, ja herregud, åren bara flyger förbi. Jag blev alltid så rörd när hon skrev till eller för mig. Ofta sades det inte rätt ut, men det fanns vissa kodord som bara kunde betyda att det handlade om mig, att budskapet i texten var riktat till mig. Hennes ord var de som betydde mest under en lång tid. Det vi hade lärde jag mig att värdera som den finaste form av vänskap man kan hitta. Jag gick in så mycket för det att det var dömt att sluta i besvikelse. Så vi tyckte om varandra så mycket att vi båda grät på varsitt håll när vi slet sönder allt vad vänskap heter. Vartenda försök till lappning och lagning slutade med att vi sårade varandra lite mer, och allting gick sönder. Det där året när vi rasat samman och ingen av oss kunde hitta någon väg tillbaka, jag lärde mig hur man står ut trots att man varje dag tror att man inte kommer orka en enda minut till. Det onda på insidan som med tiden mildras men aldrig försvinner. Jag lärde mig att man ibland för att hitta tillbaka måste börja någon annanstans, på en annan nivå. Bara en sådan sak som att inse att det inte finns någon annan som sitter inne på alla svaren, eller att det inte finns någon som kan hålla dig under armarna varje gång din värld går i bitar - att det är en övermänsklig uppgift. När man gör det, om så bara för en sekund, visar sig tillfällen som kan ta dig tillbaka till Hängmattan, men nu i en äldre upplaga av den wannabe-popparen du ville vara. Så kan man baka muffins och tala om livet igen, fast andra delar av det. Man måste se att allting ändras, men det behöver inte nödvändigtvis vara till det sämre. Jag skulle för allt i livet inte vilja vara femton igen, men en del av mig kommer alltid vara kvar där, se oss som de tonårsbarn vi var då. Jag kommer aldrig släppa den bilden helt. Så jag tänker på Acrobat, och meningen som dyker upp härnäst är : In dreams begin responsibilities.
Och det är egentligen här jag börjar tänka i presens. Mitt eget ansvar gentemot mig själv. Alla de drömmar jag gått och burit på. Alltid var jag den som drömde störst och högst, åtminstone i det jag skrev. Eller om kvällarna, innan jag skulle sova. Så många gånger jag har bestämt mig för något för att sedan nästa dag fördöma mina egna påhitt, innan jag ens försökt göra dem till verklighet. Mitt eget ansvar att förverkliga allt det där jag pratat om så länge, jag har aldrig tagit det ansvaret. Jag är plågsamt medveten om vad det är som många gånger hållit mig tillbaka; att jag oräkneliga gånger låtit mig styras av andra, att jag inbillat mig att jag aldrig skulle kunna lämna den och den och den. Det har aldrig varit mitt beslut var jag hamnat, utan vad x valt att göra, eller var y bor. Människor som inte ens förstår vilket oerhört inflytande de har över mitt liv. Det slutar aldrig bra, och så får man lära sig den hårda vägen att man visst klarade sig utan deras närvaro. Hjärtat fortsätter slå, lungorna glömmer inte av hur de fungerar. Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor och så står man där, och andas sin egen luft, tar ett par steg. Man går där själv, och man dog inte. Möjligtvis föll man ihop på sängen någon gång, men man går vidare. Nya förutsättningar för hur man ska hanka sig vidare, och så anpassar man sig. Gillar inte läget, men lär sig.
Det känns lite som jag hamnat i en sådan där situation igen. Som att jag är beredd att lägga mitt liv i någon annans händer, men jag vet att jag väntar mig övermänskliga krafter och då slutar det bara på ett sätt. Detsamma som gör mig villig att kämpa vidare och fortsätta hoppas krossar också dessa förhoppningar, vilket gör förhållandet mycket svårbalanserat. För allt fint och hoppingivande man får, får man också en rejäl dos av det bittra, det som förgiftar. Jag tänker inte förklara det närmare i detalj, det som jag precis nu kommer skriva. Det där med att älska något eller någon så mycket att man själv försvinner. Man orkar inte med den egna existensen, och man kan bara finnas till genom någonting eller någon annan. Man tycker om så mycket att man börjar hata sig själv. Precis som i can't live with or without you. Det går varken med eller utan.
Det är då man glömmer av ansvaret. Det är då drömmarna läggs åt sidan.
Så nu när jag jämför kurser på internet ser jag bara mig själv där, mitt namn och mina egna blivande erfarenheter. Man måste börja någonstans. Jag skissar på den halvfärdiga flyktkartan, men tänker att det inte behöver vara flykt i negativ bemärkning. Människor som jag kanske måste fly för att överhuvudtaget komma iväg. Även om idealbilden i huvudet ser helt annorlunda ut, att man inte alls går igenom allt det där ensam, så kommer man till en punkt när man ger upp. Tänker om och inser att den enda jag med säkerhet kommer dras med hela livet är med mig själv. Uppenbart, men ack så svårt för mig att acceptera. Så när jag ser platserna jag vill besöka ser jag mig och ingen annan där - i främmande städer, på tåg, på flyg, i nya klassrum. När jag tänker så känner jag både ett stort lugn inuti, som att vänta på att få ro, och en stor ångest, för som säkert redan framgått - jag lämnar aldrig helt bakom mig. Lite splitter från varje krossad relation, varje bortglömd tid, lite sådant bär jag alltid med mig.
Men jag är skyldig mig själv det här. Jag är skyldig mig själv att bevisa att jag klarar det också, på egen hand. Jag måste härifrån. Ja, jag vet att jag sagt det förr, men jag känner att det är allvar nu. Det kommer gå att hanka sig fram under våren, oavsett om jag får något annat jobb eller inte. Camilla kommer hem för ett tag snart, och jag saknar henne. Det är det första jag ser fram emot, en första milstolpe. Milstolpar, det gäller att sätta upp sådana. Klara sig till en, och sedan till en annan, och så nästa. Efter Camilla blir det sommar, och jag tittar på Europakartor och skriver upp mig på vikarielistor. Det var inte direkt så att jag behövde böna och be för att få jobb. När allt det är färdigt är sommaren nästan slut och jag har riktat blicken mot polcirkeln, och efter det mot andra sidan Nordsjön. När julen kommer önskar jag att saker har fallit på plats, samt att ingenting håller mig tillbaka. Jag önskar att det känns som om även mitt liv börjat vid det laget. Att jag kan leva både med och utan. Hittat med eget värde, min egen plats i allt det där. I allt det här.
le tired
Jag upptäckte mitt behov av ett projekt när jag kom hem idag. Vid tre var jag hemma. Målsättningen var då att inte somna innan kvällen, vilket jag har en tendens att göra när jag börjar sju på morgonen. Det var dessutom väldigt lockande att lägga sig ner och vila mina milt sagt värkande stackars fötter som efter en dag av ständigt springande fram och tillbaka i korridorer skriker av trötthet. Det är lite som att jag har vant mig vid att ha inneskor, så mycket att det gör ont att gå i den vanliga strumplästen direkt på golvet när jag kommer hem. Jag känner mig som en tvättäkta tant. Hursom, jag har inte somnat än. So far so good. Gjorde ett halvhjärtat försök att rensa bland papper i min bokhylla. Det slutade som vanligt med att jag halverade högen av räkningar och annat skräp, men fick kvar en liten del som jag inte vet vad jag ska göra av men inte kan med att slänga, så jag hittade en ny plats för de överblivna papprena - i bokhyllan. På samma plats som jag skulle befria från just dessa papper. Det kan hända att jag gömde dem mellan några böcker den här gången, dock. Sedan tänkte jag betala in medlemsavgiften till amnesty innan jag försvinner ur deras medlemsregister, men när jag fick se att min lön inte kommit än fick det vänta till en annan dag. Kanske imorgon, men det kommer förmodligen skjutas upp åtminstone ytterligare ett par dagar.
Jag har tråkigt. Funderade på att ringa någon, eller skriva ett brev. Men så tänkte jag att om någon velat prata med mig hade de förmodligen redan ringt själva vid det här laget. Så jag satte mig med telefonen i handen och stirrade dumt på den innan jag gav upp och bestämde mig för att skjuta upp även den social biten av mitt liv en stund.
Målsättningen med dagen har jag ju iallafall lyckats hålla. Jag är fortfarande vaken. Yeah.
Finurlig rubrik önskas
En bildlärare jag hade på högstadiet sa att man skulle lägga ett tunt lager blyerts över det vita pappret innan man började göra sin "riktiga" teckning. Man skulle sedan sudda ut blyertsen, och resultatet skulle bli att pappret inte var helt rent och lysande vitt och det skulle då inte vara lika läskigt att dra den där första linjen. Läskigt eller skrämmande, jag vet inte vilket hennes ordval var, men det kändes inte helt rätt. Hursomhelst, det fungerade ju inte sådär jättebra, vågar jag inte påstå. Sedan har ju alltid bildlärare varit ett lite speciellt släkte.
Jag har fått en del jobb nu i veckan. Det var mycket ångest när jag skrev upp mig på lediga tider i vikariepärmen. Sedan var de där, LB - initialerna i bläck. Man kan inte säga nej, för man vet ju aldrig när någon får för sig att bli sjuk nästa gång. Jag mår apa när jag inte har något jobb, men det känns knappast bättre när det blir mycket tider heller. Speciellt kvällstiderna känns mycket svåra att se fram emot. Hela dagen försvinner. Dagarna försvinner i och för sig när jag bara går hemma också, men då kan jag iallafall släpa mig igenom dem i mina tofflor.
i don't want to be alone tonight
Jag borde skriva om Skottland, eller om den ypperligt trevliga dagen med Kristina, om solskenet det där innehåller, men det vore inte rättvist mot mig själv att försöka mig på det nu. Jag måste få skriva om det som känns och inte det jag borde, för då faller liksom hela poängen med everything in transit och allting runtomkring. Då faller allt.
Ibland tänker jag om nuet i imperfekt, och ibland pratar jag högt med mig själv. Jag brukar skälla på mig, eller ställa frågor som inte går att svara på. Som när jag lite plågat, men ändå klart och tydligt frågar mig själv varför jag utsätter mig för det här, där "det här" är något som inte bör förklaras mer i detalj. Det uppenbara, kommentarerna som etsar sig fast, välplacerade sparkar på smalbenen. Det spelar ingen roll om mina överarmar blir blå och ömma eller om några revben knäcks. Det gör ont då, och sedan går det över. Det är ingenting mot det andra.
Fördelen med kyla är att det inte syns varför man blir alldeles snorig jämt.
Och med hörlurarna sönder har jag Dallas i huvudet istället.
På Musikens Hus känner jag mig gammal. De andra är 17, kanske 18. Jag känner mig som en dinosaurie utan hopp bland en massa ungdomar som fortfarande har en chans att göra något med sitt liv, som har en ljus morgondag framför sig. De är 17 och står självsäkert på scen, och äger den. Påminner mig om allt jag aldrig kan bli, min förmåga att falla inemellan kategorier. Med framföranden som skulle platsa på vilken annan stor spelning som helst förstår jag varför jag aldrig kommer bli något. Jag vill aldrig mer sjunga så någon hör, tänker jag och släcker ner även den delen av mig som längtade efter det där. Jag har aldrig brunnit för något som jag gjort något konstruktivt av. Det jag brinner för har snarare bränt sönder mig inifrån. Det är bara massa sot kvar som skymmer sikten. Askan av drömmarna som en gång höll mig stående lite rakare i ryggen.
Ibland tänker jag tillbaka för att minnas hur det känns. Det sprudlande, dagarna med framtidshoppet när allt är möjligt. Till och med det. Jag tänker tillbaka för att inte glömma. Man blir så van vid att ha fötterna på jorden annars.
jag kan flyga, jag är inte rädd (yeah right)
Den ena hörluren till min mp3 glappar rejält. Funderar på om det är någon mening att ta med den överhuvudtaget om jag inte hittar ett par fungerande hörlurar till imorgon. Men ja, från Prestwick till Edinburgh utan musik, det känns lite ovärt. Men från Prestwick till Edinburgh med musik i bara en hörlur? Vilka dilemman jag brottas med såhär på kvällskvisten va. Annars är det mesta färdigt. Batterier av olika slag på laddning, allting i princip färdigpackat, pengar växlade, kexchoklad (färdkost) inhandlad. Jag ska försöka sova nu. I natt sov jag sämre än på länge. Vaknade hela tiden och var lika livrädd varje gång att jag försovit mig. När klockan väl ringde vid sex kände jag mig tröttare än en säl med ryggont och kroniska sömnsvårigheter, trots att jag nästan inte gör någonting alls om dagarna. Sova behöver jag uppenbarligen ändå.
sensible heart
but still i weaken somehow
and it tears me apart
Just nu är Dallas lite av en gud för mig. Han fick hjältestatus för lite mer än ett år sedan, då jag fick hans första soloalbum utbränd till mig - precis i rättan tid. Det finns något tröstande i den där rösten, och något förstående. Som hans egen beskrivning av musiken, att han låter som "being afraid of everything you create and constantly worrying". Hello soulmate. Det gör mig lite (läs: hemskans) ledsen att jag inte kan avvara några tusenlappar i april för att åka över nordsjön (igen) och se honom live. Någonstans får man väl tänka realistiskt dock. Någon dag tar finanserna slut när man inte har någon inkomst, och sparpengarna klarar inte hur många weekends som helst. Kommer Jack's Mannequin så är saken dock lite annorlunda. Då åker jag, vare sig jag har råd eller inte. Om jag så måste ta lån åker jag. Jag skulle aldrig förlåta mig själv annars. Andrew ÄR gud, och man missar inte en sådan bara sådär, det är ett som är säkert.
Det var egentligen inte gudarna jag behövde skriva om. Det är så mycket som pågår inne i mitt huvud att det känns som jag går och bär på en tornardo. Skulle någon be mig brainstorma om någonting så skulle de nog få just något sådant - en storm. Dock kanske inte i relevanta ämnen, utan snarare sådant som rör sig under huden på mig. det handlar om det där med att förklara hur saker känns utan att lyckas, för man inser att tiden då någon annan kunde förstå det komplexa känslovirrvarr och de malande tankarna, den ständiga oron, att den tiden är över. Vi är ju inte mer än människor, man glömmer hur det känns, skalar bort, för man kan inte gå och bära på hur mycket som helst i all evighet. Jag är likadan, och ändå känner jag hur frustrerad jag blir varje gång när orden liksom inte går in, när de bagatelliseras, när det blir så tydligt att det vore bättre om jag höll käften. Varje försök jag gör blir fel och mer än en gång dagligen önskar jag att jag fick uppslukas av jorden, eller åtminstone få leva om mitt liv tills det blir rätt. Jag är trött på att vara i samma jävla situation år efter år efter år, alltid det där vältajmande leendet bara för att det är så det ska vara. För att vara som folk vill. Så länge hon ler är det lugnt, tycks de tänka. Det kanske stämmer. Jag har alltid haft svårt att dölja hur jag mår, men le på rätt ställen kan jag. Det är så ofta så förljuget, men vi är ju bara människor. Jag glömmer det ibland. Om inte ens jag klarar av att hantera hela min stormiga insida, all den rädslan, all ångest, hur skulle någon annan då kunna göra det? Jag vet att det inte finns några svar, och jag vet att det bara är att vänta.
Plötsligt händer det.
Plötsligt går det över.
Går över ja, för det är det jag måste vänta på. Att det ska gå över. Det är liksom ingen idé att tro något annat. Happy endings finns som bekant inte. Inte här. Det gäller att sluta tätt och hålla inom sig. Det är olika spelregler för olika människor. Jag har lärt mig mina, i teorin. Att jag i praktiken inte klarar av att spela efter dem ännu är en anna sak. Jag håller på att lära mig. Det handlar om att skilja mellan saker. Göra utan att känna. Känna utan att göra. Se att det är helt separata saker, att det finns en helhet men att man inte är del av den. Man är en utkant, en halvhet. Man är jävligt bitter och frustrerad. Och ledsen. Mest ledsen kanske.
Nu väntar några timmars jobb imorgon, två par jeans hänger på torklinan redo att packas ner imorgon kväll och på fredag åker jag till Edinburgh igen där Camilla väntar. En egen Monkton-mugg ska inhandlas, det ska bli utekväll, fint väder förhoppningsvis, och långa strövtåg. Starbucks och Pret. Colton Hill. Det har börjat bli ljusare om kvällarna.
Jag lär mig.
life's a bitch, and then you die
Möjliga sätt att spendera sin födelsedag på:
Kate Nash, Stockholm, 5 April
Dallas Green, Glasgow, 5 April
Sättet jag kommer spendera min födelsedag på:
Högskoleprovet, Floda, 5 April
PARTY.
a constant knot in my gut
allt jag behöver är nåt att hålla i
en överdos av sorgliga slut
De senaste dagarna har det varit lite sisådär med humöret. Det går bra så länge jag inte är ensam.
Så lämna mig inte ensam.
Okej?
Inte ens Mona Lisa log på en tisdag
I godan ro stod jag och brdde smörgåsar till frukosten. Klockan var kvart i sju och jag ville inget hellre än att gå hem och sova igen. Istället stod jag i min Attendo-utstyrsel, blek som ett fån, håret ofixat och plågsamt osminkad. Bredde just smör på åttonde mackan när nattpersonalen kommer in och säger att X hade ringt sig sjuk inatt så nu får jag ringa in någon annan. X var den som skulle lära mig allt den här morgonen. Helvete. Klockan var kvart i sju och jag kände hur all ork plötsligt rann ur mig. Jag tror inte att det gick att dölja desperationen i min blick när jag sa att jag inte visste vem jag skulle ringa, att jag aldrig varit på den här avdelningen förut, jag visste inte vem som jobbade där och jag visste ingenting om morgonrutinerna för de boende. Åtta nya människor att plocka upp i ett litet nafs, duscha, klä på, smörja in, ge mediciner, laga frukost till. Var fan hittade jag gröten liksom? Där, eller i ett skåp i närheten, i köket? Paniken var inte långt borta när jag gick genom korridorerna till ett personalrum som jag aldrig tidigare varit inne i, rafsade till mig vikarielistan och kunde snabbt i mitt huvud stryka åtminstone hälften av de sex namnen som fanns där. Tårarna var inte långt borta när jag misslyackats med att få tag på två av dem. Klockan var knappt sju och dagen var redan åt helvete. Min nästa impuls var som följer: Jag skiter i det här och går hem. Flyr fältet och kommer aldrig mer tillbaka, oavsett hur mycket jag behöver pengarna. Jag pallar inte det här, jag gör det bara inte. Jag dör, jag får ett hysteriskt utbrott. Jag går in i soprummet och gömmer mig och gråter. Istället tog jag rapporten, led mig igenom nattpersonalens prat om olika boendes sömn, var totalt ointresserad av allt det där. Hur fan skulle jag fixa det här?
För en gångs skull i mitt liv hade jag dock tur. Med lite byten mellan avdelningarna kunde jag trampa in på säker mark, bland mina gamlingar, mina kontorsrum, mina mediciner, och gröten på plats i skåpet över spisen (mannagryn). Jag insåg att jag tycker hemskt mycket om mitt folk därinne, de flesta av dem underbara pensionärer. På senaste har många fallit ifrån dock, mina gubbar som lyst upp i ansiktet när jag kommit. Kramat mig och berättat hur go jag är. Och de som för längesedan tappat talet har ändå sagt sitt genom att pussa mig på kinden och hålla mig i handen. Leendena jag har fått har gått rakt in i hjärtat. Det är så konstigt när de försvinner.
Idag var en lugn dag, men jag lyckades väl aldrig riktigt skaka av mig panikkänslan som infunnit sig på morgonen, och på något underligt vänster fick jag inte rast förrän vid halv två. Ett himla ringande hit och dit om tider och anställningsbevis och om jag ville jobba över till fyra. Suck. När de väl får klona i en är man fast. Under rasten ringde jag mamma och beklagade mig för henne, och när jag slutat för dagen ringde hon upp och sa att hon skulle hämta mig, vilket var guld värt. Väl hemma har jag tyckt synd om mig själv resten av dagen. Tog fram pusslet jag fick i julklapp för att lugna mina nerver, men fick inte ens färdigt halva ramen innan jag höll på att somna med huvudet på bordet. Så jag gick in och sov. Till nu. Ikväll kommer jag inte kunna sova. Imorgon ska jag vara på Mölndals sjukhus klockan 8.10. Party.
Och så har jag tänkt en hel del på Brokeback Mountain. Jag har känt mig alldeles nedstämd sedan jag såg den. Kan inte skaka av mig känslan.
Jack, I swear...
Annars verkar taktiken "vänta på att jobben knackar på dörren" fungera bra hittills. Eller snarare vänta tills jobben ringer upp dig. Tre dagars timvik den här veckan, inte illa. Dock har jag börjat söka lite annat också, för som timvikarie lever man inte med inkomsten direkt tryggad. Man tvingas dessutom alltid vara tillgänglig, vilket gör att man får ställa in saker man hellre velat göra och bestämt att göra, and it sucks. Imorgon ska jag jobba några timmar på dagen, och för att ladda upp inför det såg jag Brokeback Mountain. Sjukt bra film, och dubbelt sorglig med tanke på Heath Ledger och allt. Jag blev hemskt berörd måste jag säga och jag skäms inte när jag berättar att jag satt med tårar i ögonen många gånger, och att de faktiskt svämmade över i slutscenen. Jag kommer förmodligen återvända till att skriva om den filmen vid senare tillfällen när jag har smält den lite. Just nu är jag nog lite för känslomässigt påverkad för att kunna få ur mig något mer vettigt överhuvudtaget.
