everything in transit

Det är svårt att få den här bloggen att handla om någonting annat än skola. Det är så mycket skola, hela tiden. Det är ett tempo utan dess like och jag hänger som vanligt inte med. Det är som det ska vara med andra ord. I sedvanlig ordning längtar jag efter helgerna som i sin tur går alldeles för fort, precis som de alltid har gjort. Den där verkliga motivationen är svår att hitta. Istället gäller det att tvinga sig själv. Det går ibland. Bokjävlarna läser ju sig inte sig själva dessvärre, vilket gör att det emellanåt faktiskt blir nödvändigt att ta itu med allt man har att göra.

Som nu. Alldeles strax.

Det är så jag tvekar på om jag ens ska publicera det här. Mer intetsägande text får man leta efter. Ge mig lite ord tillbaka! Ge mig sammanhang, lust. Och en pincett. Har stört mig på ett grovt litet irriterande strå som håller på att växa ut ifrån en av mina leverfläckar i säkert tre dagar nu. Än så länge har det inte blivit svart, strået, men det lär inte dröja länge. Dagen då det händer är katastrofen ett faktum. På tal om faktum - faktum är så bra och så snygg. Köp den. När det gäller faktum finns inga undanflykter. En fika mindre i månaden och du har fått loss 40 spänn. Jag köpte min på Avenyn häromdagen av en försäljare med kalla händer och som saknade ett par tänder i både över- och underkäken och som var väldigt trevlig. Dagens reklam alltså. Befogad sådan.

Ibland nuförtiden när jag säger att jag tycker om att skriva känner jag mig som världens största hycklare. Ta den här bloggen som ett exempel och låt det tala för sig själv. Det enda jag har författat den här hösten är PM och tentor och listor och jag är osäker på huruvida det faktiskt kan räknas som just författande. Iallafall. Den sista veckan på höstterminen avslutades i fredags och idag startade vi på ny kula med den mytomspunna civilrättsterminen. Som ett försök att slå hål på alla fördomar och myter om terminen fanns två äldre elever på plats som skulle berätta lite. De lugnade mig något. Dock vägdes deras lugnande ord upp av en nitisk lärare som propagerade för 40 timmars arbetsvecka (minst, som det lät på henne) samt genomläsning av all kurslitteratur tre gånger (as if), och genast var det nyfunna lugnet som bortblåst. Självförtroendet är inte på topp såhär efter jul då sista tentan avslutades med ett starkt U (jag fetar det mest för att understryka hur illa det faktiskt är). Å andra sidan kan man se det från en helt annan synvinkel: när jag klarat mig igenom den här terminen kommer jag vara så jävla grym. För klara mig igenom kommer jag ju, även om det kanske blir lite jobbigt på vägen. Och skittentan från i julas ska också övervinnas tids nog.

Kylan har förövrigt varit lite mindre påträngande de senaste dagarna. Idag var jag till och med så tuff att jag inte hade varken vantar eller mössa med mig till skolan. Kanske inte helt genomtänkt kom jag på när jag kommit halvvägs till spårvagnen, men poängen är att jag inte dog, vilket jag definitivt hade gjort för en vecka sedan i den kylan Sverige hade att erbjuda då. Det må ha varit kallt den senaste tiden, men jag har klarat mig ganska lindrigt undan den värsta vinterdeppen. Med undantag av en liten släng av urinvägsinfektion har jag haft det fint under jul och därefter. Jag har varit hemma några gånger och ätit upp mig samt passat på att titta på TV. Det kanske är något man borde tala tyst om, men jag saknar faktiskt att bo hemma ganska mycket ganska ofta. Det kan vara därför som jag pratar med min mor i telefon minst en gång om dagen. Pappa är inte riktigt lika duktig på att prata i telefon. Jag tror inte han förstår tjusningen riktigt. Jag tänker mycket på dem och vill inte riktigt växa upp. Jag är lika beroende som en liten unge emellanåt och så fort jag stöter på minsta problem i vardagen ringer jag hem. Men mest vill jag bara prata och fortfarande vara en del av deras liv liksom. Inte förlora den självklara och livsviktiga plats som jag fortfarande tycker att jag har, och dessutom har haft genom hela livet.

En annan bra sak med lovet är tiden jag hunnit spendera med med M. Emellanåt känns det fortfarande overkligt att vara så nära en ny människa som var totalt okänd från början. Men det är fint. Väldigt fint. Vi plöjde två säsonger av Dexter på ett par dagar bara. Jag var fullständigt hooked och som en unge satt jag och nästan hoppade på stället under vissa avsnitt samtidigt som jag ivrigt/oroligt frågade vad som skulle hände, hur det skulle gå, om han skulle bli upptäckt, vem som var mördaren, vilka som skulle dö och så vidare och så vidare. Ibland är jag inte så himla lätt att titta på film med. Senast nu såg vi Up och jag grät vid ett antal tillfällen samt skrattade vid andra. Den var verkligen fin var väl det jag ville komma fram till egentligen.

Nu skulle jag vilja knyta ihop säcken på något fint sätt men det kommer inte gå så jag lämnar det utan att ens försöka. Det är dags att ägna sig åt allmän avtalsrätt en stund framöver nu. Jag har även ambitioner att diska, dammsuga och plocka bort julpyntet. Genomför jag två av sakerna har jag varit riktigt duktig skulle jag vilja säga.