Medan vi väntar
Man kan fråga sig vad jag har sysslat med den senaste tiden. Om jag kanske upphörde existera när jag slutade vistas på internätet, om jag dog. Det har blivit lite så, att om man inte syns online så är man nästan borta i riktiga livet också, och jag tappade väl orken för jag vet inte vilken gång i raden. Jag har inte gjort mycket. Allting är precis som vanligt fast lite bättre och lite sämre.
Jack's Mannequins nya album kommer ut den trettionde september men jag är lycklig lottad och har albumet i säkert förvar i min laptop. Jag har ännu en gång insett att kärleken till det som kom att bli min musik är något av det renaste och finaste jag någonsin upplevt. I sommar är det musiken som hållt mig i handen och ingen annan. Ingenting har ordnat upp sig permanent men häromdagen drömde jag om att jag inte var ensam och under alla promenader fram och tillbaka i staden är det den drömmen jag försöker hålla levande, hur dumt det än må vara. Jag samlar högskolepoäng under veckodagarna och tittar på dåliga tv-shower på kvällarna och längtar efter helgen som jag spenderar med att rastlöst hasa omkring i pyjamas och förbanna mitt pisstråkiga liv. Jag ringer timslånga samtal till Umeå när det inte är ashes to ashes på tv och jag väntar. Väntar väntar väntar på att livet ska börja och så vet jag att det inte kommer göra det för det blir inte mer än såhär. Det kommer jag dock aldrig att förstå. Nej, intet nytt under solen men ganska mycket gammalt, och äldre blir det. Men det är ingenting någon kan göra något åt.
Jack's Mannequins nya album kommer ut den trettionde september men jag är lycklig lottad och har albumet i säkert förvar i min laptop. Jag har ännu en gång insett att kärleken till det som kom att bli min musik är något av det renaste och finaste jag någonsin upplevt. I sommar är det musiken som hållt mig i handen och ingen annan. Ingenting har ordnat upp sig permanent men häromdagen drömde jag om att jag inte var ensam och under alla promenader fram och tillbaka i staden är det den drömmen jag försöker hålla levande, hur dumt det än må vara. Jag samlar högskolepoäng under veckodagarna och tittar på dåliga tv-shower på kvällarna och längtar efter helgen som jag spenderar med att rastlöst hasa omkring i pyjamas och förbanna mitt pisstråkiga liv. Jag ringer timslånga samtal till Umeå när det inte är ashes to ashes på tv och jag väntar. Väntar väntar väntar på att livet ska börja och så vet jag att det inte kommer göra det för det blir inte mer än såhär. Det kommer jag dock aldrig att förstå. Nej, intet nytt under solen men ganska mycket gammalt, och äldre blir det. Men det är ingenting någon kan göra något åt.
