if i don't say this now

... i will sure break

Efter gårdagens urladdning vaknade jag grusig i ögonen och alldeles tom. Tömd på känslor, förhoppningar, förväntningar. Tillbaka på noll. Mitt skal gick och duschade, mitt huvud kändes som en ihålig ballong, bröstet var fullt av luft men ingenting annat. Min spegelbild visade ett ansikte med slätare drag än vanligt. Mina linjer ser alltid lite mjukare ut när jag sovit, som om jag inte hunnit ikapp mig själv riktigt ännu. Blicken sorgsen, barnslig, läpparna lite spruckna. Munnen, en av de två kroppsdelar jag ibland är nöjd med - den och nyckelbenen. Framträdande nyckelben är det enda på mig som kan få mig att se riktigt smal ut, med rätt ljussättning och vinkel. Mitt skal, mina nyckelben och min mun. Hemtentan som väntade, och väntar.

Jag hann gå igenom hela mitt känsloregister igår. Minnen, minnen, minnen. Klassresorna, människorna, förlorade tider. Jag gick gråtande runt och släckte alla lampor i huset vid halv två och somnade i fosterställning.

Jag har alltid varit en sådan som sparar det bästa till sist. När jag var liten lade jag kakor med glasyr på på helkant och grävde underifrån och upp för att få äta glasyren sist. Det godaste. Ett enormt tålamod, jag kan sitta och sortera små pärlor i burkar tills ryggen blir alldeles krokig, som en maskin. Man kan inte göra så med tiden. Man kan inte spara det bästa till sist och inte sortera i små burkar.

Ett enormt tålamod, men det tar också slut. Jag är ingen godhetskälla som det är fritt fram att ösa snällhet ur. So use me, men gör det med inlevelse så är det mycket möjligt att jag tänker tillbaka på det som en förlorad tid. Ännu en lögn jag kommer lära mig älska, och sedan sakna.

Lite som att fälla den sista tåren efter att ha tömt insidan på innehåll, lite den känslan. Att ha gråtit i timmar tills det till slut inte går att gråta längre, fast utan huvudvärken och spänningen kring tinningarna. Istället underligt lätt, inte som att gå på moln, mer som en innehållslös platspåse utlämnad till luftströmmar och storstadsbuller. Som vemodet som ligger kvar och gror efter avslutet i sputnik sweetheart. Insikter, insikter. Todo es mentira, la verdad. Sakerna vi gör för att härda ut. Lögnerna, impulserna vi håller kvar inuti. Tankarna som aldrig tänks högt. I slutändan är det inte vad du säger som spelar någon roll - det är vad du gör.

image24

Kommentarer
Postat av: emma

du är bra på att säga det man känner som de flesta inte kan sätta ord på. och så är du modig som skriver det. jag kan inte göra det, vare sig i bloggen, någon dagbok eller på papper. fortsätt skriva, jag tycker du ska satsa på det. jag tror att det betyder något för dig och jag vet att det betyder massor för andra att läsa!

2007-12-07 @ 00:49:15
URL: http://svenssonemma.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0