over my head
Jag tror jag förstår varför alla bitar föll på plats där på pendeltåget. På ett sätt var det rätt, jag försa mig kanske. Men det är aldrig så enkelt. I min svartvita värld har gråskalan gjort sig allt mer påtaglig de senaste åren. Det är inte lätt för någon inne på slutspurten av tonåren, med analyseringsverktygen i ena handen, drömmarna i andra och en enorm vilja att förstå.
Helgen har varit mycket underlig. Det känns lite som om jag är den där huvudkaraktären i någon av mina noveller. Jag kanske är oförmögen att leva om jag inte gör det genom skriften, för allt som oftast sitter jag och tänker på mitt liv som någon abstrakt jag borde skriva om. Verkligheten blir liksom inte verklig förrän den hamnar på papper. Dagens händelser har varit surrealistiska. I morse körde jag in till stan innan jag och pappa skiljdes åt mot varsitt sjukhus och vi bytte plats i framsätet. Jag är inte rädd för sjukhus. Inga fobier för långa korridorer eller alkogel, kanske tack vare mitt eget jobb, som är någon form av sjukhus light (även om det såklart inte är meningen - på ett äldreboende ska det vara lite hemtrevligt. Men det går inte att komma ifrån det faktum att breda korridorer med fula laminatgolv för enkel förflyttning av liftar, rullstolar och rullatorer inte direkt skapar någon gemytlig atmosfär, och det säger jag inte för att vara cynisk på något sätt. Det är bara så det är). Det jag tänker på är hur sömnig stämningen är där, på sjukhusen, med blå filtar, aprikosväggar, fula tavlor. Inspirationen liksom rinner av en illa kvickt. Det är som om det är meningen att man ska tappa livsglädjen på köpet, medan man ändå är där. Telefonsamtalet i morse, jag var skitsur när någon ringde innan tio. Vem det var och anledningen till den opassande tiden gjorde mig ganska tyst, lite mållös, och jag gick in på mitt rum igen och somnade om några timmar, sov hemskt tungt, sådär så huvudet känns som en sten när man vaknar igen.
Och gårdagen. Framtidshoppet som började spira. Ropa inte hej, säger jag till mig själv, men vafan. It's finally happening, i believe, och jag ser mycket fram emot både lördagen och torsdagen. No more second thoughts. This is really it.