second thoughts or something like it

Jag letar bostad på nätet. Kollar på flatsharing, ten mins walk to city center, bills includes everything except phone, och så vidare. Skummar igenom, ingen idé att läsa noggrant. Inte än. Frågan är bara om jag någonsin kommer tycka att tiden är inne. Komma till skott. Om jag ens vågar det när allt kommer till kritan. Så länge det är abstrakt går det bra, en dröm som ska uppfyllas någonstans i framtiden. Så fort jag försöker göra det mer konkret blir jag dock livrädd och undrar om det här verkligen är det jag vill, eller om det bara är någonting jag bestämt mig för just för att jag måste bestämma mig. Försöka inbilla mig själv att det här är det enda rätta. Visst känner jag att jag måste, men den harmoni jag tydligen utstrålade när jag berättade om mina storslagna planer för några månader sedan har ersatts av frustration, ångest och en liten gnutta skräck. Det är som om jag inte kan samla alla olika Linneor kring ett enat beslut, och som beslutsångesten har spridit sig till varje cell och allt jag vill är att gömma mig under täcket och aldrig mer behöva ta ett eget beslut. Låta någon annan bestämma vad jag ska göra med mitt liv, berätta för mig vilka mina drömmar är, se till att jag uppfyller dem, guidar mig genom livet och ser till att allting ordnar sig.

En del av mig vill aldrig åka härifrån. En del av mig är mer än nöjd med tillvaron, vill stanna inom Göteborgsregionens gränser och aldrig mer sätta sig i ett flygplan. Jag är inte som Silverfisken som hade bränt alla sina skepp, att hans beslut om att fly landet Sverige inte hade några alternativ, att det gjorde hans val enklare på något sätt - för det var det enda han kunde göra. Dra till Australien, för här fanns ingenting kvar för honom. Eller som en vän till mig berättade, att hon inte längre har något hem. Göteborg är inte hennes längre, och staden hon befinner sig i nu är bara något temporärt, hon är en gäst där. Jag har det inte ens så. Jag hör fortfarande hemma och alla mina broar är inte brända än. Tvärtom. Och ändå. Ändå vet jag att jag måste bort. Klara av det här för min egen skull, jag är skyldig mig själv det. Tror jag. Jag vet inte. Plötsligt har jag ingen lust alls, till någonting alls. Ta mina beslut någon. Gör så att det ordnar sig. Happy endings.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0