wild mood swings
Jag har köpt nästan alla mina julklappar. Jag fick VG på allt jag presterade under den första delkursen. Jag har utmärkta betyg i mitt bagage, idel positivt beröm från tidigare arbetsplatser. Jag har stått på scen trots grym nervositet, hoppat terrängbanor i alldels för hög hastighet trots att jag inte vågat egentligen. Jag har överlevt fester jag helst velat dö bort ifrån, klarat mig igenom högstadium, hjärtesorger, simtävlingar, svarta backar, flygplansresor. Jag har en handfull vänner jag litar på och älskar, ytterligare en hög av folk som står mig nära och som jag tycker hemskt mycket om. Jag har dessutom en familj som jag älskar över allt annat, ett hem att komma hem till, allt materiellt jag har behov av och mer därtill.
Kort sagt: jag har allt jag behöver. Egentligen.
Kanske är det just därför det gör det så svårt att acceptera att jag ändå inte kan vara nöjd eller hitta en balans. Jag har så fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte gör något bättre med mig själv och mitt liv trots att jag har alla förutsättningar i världen, att jag är ett lyckligt lottat barn som borde må bra, vara nöjd, lycklig, hela kittet. Jag borde.
Men hur gör man då?
Det känns som jag prövat allt, från te med honung till positivt tänkande till resor och nystarter. Ingenting tycks hålla i längden. Istället sväljer jag mina tabletter, använder mina krämer och suckar åt spegelbilden, varje dag, så får vi några minuter att gå. Hinner både krympa ihop, gå sönder, räta på mig igen, torka bort tårarna och samla ihop tankarna under sju minuters promenad hem. oh, moodswings, how i love you. Balansgång på nylonlina, jag tappar alltid bort den.
Det ska inte vara lätt, nej det ska inte vara lätt.
det ä'r klart det inte ska vara lätt, det är kanske det du behöver inse? Det är livet fot god sake, livet är ingen dans på rosor!
live it, love it, hate it- don´t dwell on it!
sweetie, tack för julkortet! det var det finaste av alla. ses snart? kram.