everything in transit pt III: read my mind
Det är höst i staden, jag går ensam. Försöker smälta in, kommer aldrig att göra det, gör det alldeles för väl. Saknat människor, saknat att umgås, bott i mina böcker men längtat ihjäl mig. Frustrationen över att aldrig ha tid. Att ha tid förresten, det enda man har är tiden, det är vad man gör med den som är problemet - jag läser, sover, stirrar in i väggar och ut genom fönsterglas, skyll dig själv Linnea, du har tiden, kanske karriär inom ett par år efter alla sidor du läst (när det enda som är riktigt viktigt för dig inte går att få genom läsandet av ens världens alla böcker) - men blundar istället, skyll dig själv. Jag har tiden, fått tillbaka tid, inte fått mina böcker ännu, nu finns tiden men inte orken, inte lusten. Viljan till isolation, att få vara ensam. Skyll dig själv Linnea, det är såhär det är.
Biblioteken, läsesalarna, ångesten som fyller upp dem. Jag trivs där, är hemma där, fascineras av den knivskarpa koncentrationen, ingen som pratar, ingen som ler, anonymiteten, inga telefonsignaler som sprättar upp tystnaden. Att sjunka in i akademiska termer, känna sig duktig. Jag känner mig duktig endast då, efter många sidors tung text, timmars läsande - att man gjort något vettigt med sin tid, att man varit duktig. Trötthetshuvudvärken som belöning, hungern, tomheten - beviset på att man gjort någonting, att man uppnått något. Är på väg att uppnå något (vem är det jag försöker lura?). Hur sällan det händer, kvällarna på KTB, det är så sällan, det där med att aldrig känna sig duktig då, aldrig vara det. Hyllorna som lånat bort mina kursböcker, att de inte kommit på posten än, stressen. Att komma efter från början, rädslan för det, att alltid komma sist, vara efter, behöva jaga ikapp. Att aldrig kunna känna sig duktig utan stressen, utan att uppnå. Som om det inte vore nog att ta sig till nästa dag.
Jag vandrar avenyer, snarare avenyn, jag går ensam. Förbi näckrosdammen, solen i ögonen och inga vantar. Sitter själv. Behöver tid ibland, tid att tänka, gå in i tankens förlovade land, låta tankarna ta över, pressa ut känslorna. Går det att tänka utan att känna, bli tom? Det måste vara möjligt, måste lära mig, det måste gå. Samma stil på dagarna, på tankarna, världshistoriens sämsta vecka och det kunde bara bli värre.
Det finns inga ärr på mina handleder, det är inte det fysiska våldet jag använt mig av, inte utvecklat en sådan teknik, men det finns ju så många typer, sorter. Det är bara att välja, en djungel, så många valmöjligheter! KTB, Centralbiblioteket, Handels, Stadsbiblioteket. Fjärde våningen, eller tredje. Det blev ett fönster, en fönsterplats, nytt fönsterglas, utsikt över Lorensberg, ensamhetstiden, att stå ut med det. Det blev tankens makt, den typen av våld, den egna blicken. Bristen på närhet, avståndet till andra, det blev den sortens ärr.
Biblioteken, läsesalarna, ångesten som fyller upp dem. Jag trivs där, är hemma där, fascineras av den knivskarpa koncentrationen, ingen som pratar, ingen som ler, anonymiteten, inga telefonsignaler som sprättar upp tystnaden. Att sjunka in i akademiska termer, känna sig duktig. Jag känner mig duktig endast då, efter många sidors tung text, timmars läsande - att man gjort något vettigt med sin tid, att man varit duktig. Trötthetshuvudvärken som belöning, hungern, tomheten - beviset på att man gjort någonting, att man uppnått något. Är på väg att uppnå något (vem är det jag försöker lura?). Hur sällan det händer, kvällarna på KTB, det är så sällan, det där med att aldrig känna sig duktig då, aldrig vara det. Hyllorna som lånat bort mina kursböcker, att de inte kommit på posten än, stressen. Att komma efter från början, rädslan för det, att alltid komma sist, vara efter, behöva jaga ikapp. Att aldrig kunna känna sig duktig utan stressen, utan att uppnå. Som om det inte vore nog att ta sig till nästa dag.
Jag vandrar avenyer, snarare avenyn, jag går ensam. Förbi näckrosdammen, solen i ögonen och inga vantar. Sitter själv. Behöver tid ibland, tid att tänka, gå in i tankens förlovade land, låta tankarna ta över, pressa ut känslorna. Går det att tänka utan att känna, bli tom? Det måste vara möjligt, måste lära mig, det måste gå. Samma stil på dagarna, på tankarna, världshistoriens sämsta vecka och det kunde bara bli värre.
Det finns inga ärr på mina handleder, det är inte det fysiska våldet jag använt mig av, inte utvecklat en sådan teknik, men det finns ju så många typer, sorter. Det är bara att välja, en djungel, så många valmöjligheter! KTB, Centralbiblioteket, Handels, Stadsbiblioteket. Fjärde våningen, eller tredje. Det blev ett fönster, en fönsterplats, nytt fönsterglas, utsikt över Lorensberg, ensamhetstiden, att stå ut med det. Det blev tankens makt, den typen av våld, den egna blicken. Bristen på närhet, avståndet till andra, det blev den sortens ärr.
Kommentarer
Trackback
