(heart)breaking news pt II
2.
Jag har slutat rida. Fredagens hopplektion var kanske den sista lektionen någonsin för mig, and it truly breaks my heart. Det känns som jag mördat en del av mig själv. En epok av mitt liv är avslutad. Jag tror jag var sju första gången pappa släpade runt mig och Peppe i paddocken på Toleryd, och jag blev kvar där. En livstid, något stabilt att hålla fast vid. Nu är det definitivt över. Ridhjälmen på hyllan, ridkläderna ska tvättas och vikas, skorna putsas, insidan ska blöda lite.
---
Den senaste tidens intensiva tänkande, att försöka känna efter, har gjort mit inre till ett okontrollerat kaos. Okontrollerat och lugnt på något sjukt sätt, som om jag står lite utanför mig själv och tittar på, får distans. Jag inser saker om omvärlden, men det som kanske är viktigast av allt är att jag börjar komma till insikt om hur jag fungerar. Att jag känner mig ganska levande mitt i all bräcklighet, att jag är medveten om vad jag skulle kunna gå med på om det blev aktuellt. Vilka värderingar jag har, hur enorma snedsteg också kan vara det alldeles rätta beroende på från vilket håll man ser det. Jag försöker se på det liv jag lever nu, från distans, och tänker alltmer på det som något ytterst temporärt, något jag vet inte kommer finnas där för alltid. Jag försöker lägga undan rädslan för det oundvikliga slutet och istället koncentrera mig på alla ögonblick mina dagar utgörs av.
Det är inte bara tänkandet som varit intensivt, det är också kännandet. Så intensivt har det varit att det har snurrat till i huvudet, att jag blivit illamående, och även om jag försöker tänka bort rädslan finns den ständigt närvarande med en sådan intensitet att jag kan komma på mig själv sitta och darra. Det är det där som inte går att förklara, som är så mycket större, djupare på alla plan. Som när jag igår började läsa Haruki Murakamis Sputnik Sweetheart och hade gråten i halsen nästan hela tiden. Det går inte att förstå varför om man inte går djupare än orden, en utläggning som bara skulle kunna vara möjlig i ett rum med dämpad belysning och med någon som verkligen hade tid att lyssna på långa omformuleringar och felnavigeringar och sådant som inte kan stressas eller pressas fram.
Jag har slutat rida. Fredagens hopplektion var kanske den sista lektionen någonsin för mig, and it truly breaks my heart. Det känns som jag mördat en del av mig själv. En epok av mitt liv är avslutad. Jag tror jag var sju första gången pappa släpade runt mig och Peppe i paddocken på Toleryd, och jag blev kvar där. En livstid, något stabilt att hålla fast vid. Nu är det definitivt över. Ridhjälmen på hyllan, ridkläderna ska tvättas och vikas, skorna putsas, insidan ska blöda lite.
---
Den senaste tidens intensiva tänkande, att försöka känna efter, har gjort mit inre till ett okontrollerat kaos. Okontrollerat och lugnt på något sjukt sätt, som om jag står lite utanför mig själv och tittar på, får distans. Jag inser saker om omvärlden, men det som kanske är viktigast av allt är att jag börjar komma till insikt om hur jag fungerar. Att jag känner mig ganska levande mitt i all bräcklighet, att jag är medveten om vad jag skulle kunna gå med på om det blev aktuellt. Vilka värderingar jag har, hur enorma snedsteg också kan vara det alldeles rätta beroende på från vilket håll man ser det. Jag försöker se på det liv jag lever nu, från distans, och tänker alltmer på det som något ytterst temporärt, något jag vet inte kommer finnas där för alltid. Jag försöker lägga undan rädslan för det oundvikliga slutet och istället koncentrera mig på alla ögonblick mina dagar utgörs av.
Det är inte bara tänkandet som varit intensivt, det är också kännandet. Så intensivt har det varit att det har snurrat till i huvudet, att jag blivit illamående, och även om jag försöker tänka bort rädslan finns den ständigt närvarande med en sådan intensitet att jag kan komma på mig själv sitta och darra. Det är det där som inte går att förklara, som är så mycket större, djupare på alla plan. Som när jag igår började läsa Haruki Murakamis Sputnik Sweetheart och hade gråten i halsen nästan hela tiden. Det går inte att förstå varför om man inte går djupare än orden, en utläggning som bara skulle kunna vara möjlig i ett rum med dämpad belysning och med någon som verkligen hade tid att lyssna på långa omformuleringar och felnavigeringar och sådant som inte kan stressas eller pressas fram.
Kommentarer
Trackback