everything in transit

Nu är kursen färdig. Jag tittade lite snabbt på studera precis och så här långt ser det ut som att det har gått bra, och gårdagens tenta gick bättre än väntat, som vanligt. Det börjar bli lite jobbigt att jag spyr ut min oro inför varje nytt test över alla i min närhet. Till mitt försvar måste jag ändå säga att det är genuin rädsla jag känner inför varje tenta. Jag är övertygad på riktigt att jag inte kommer klara det, för ska sanningen fram tror jag inte att jag klarar särskilt mycket i den här världen på egen hand. Den tilltro jag har till mig själv är löjlig eftersom den är så obefintlig. Som om det fanns något att tro på i den här kroppen eller i det här huvudet, kan man tycka. Jag tycker det i perioder, att det inte finns någonting. Det är i de stunderna som jag längtar efter något att hålla i, den bästa vän som jag vet att jag aldrig kommer hitta eftersom jag slutade att ha en allra bästa vän när jag led mitt första stora svek som tioåring. Jag har alltid varit en känslomänniska och jag måste medge att det kanske inte alltid gjort mig gott. Ta en enkel känsla och tänk dig att du förstorar upp den tio gånger och så kan du försöka föreställa dig hur allting känns innanför mina revben. Jag önskar jag kunde skriva så jag gör min insida rättvisa men det går nog inte. Jag tror Nina gjorde det före mig redan för fem, sex år sedan.

Det är när jag mår såhär, när jag vill ömsa skinn eller hänga in mig själv i garderoben, som ingenting egentligen hjälper mer än att vänta ut det hela. Innan det tar slut har jag alltid lust att gå ut och dricka mer än jag tål och gråta på en toalett över något som egentligen är obegripligt men förmodligen härstammar från något fortfarande svidande sår innanför mitt pannben. Egentligen blir allt värre när jag dricker. Jag blir hemskt sällskapssjuk, vilket i värsta fall leder till mindre övertänkta aktioner. Alla öppna sår som åtminstone har en hygglig skorpa lyckas jag alltid riva upp. Mitt synfält blir mindre. Jag blir hemskt egocentrerad. Jag blir trött. MEN jag blir aldrig mindre medveten om min egen otillräcklighet, mina fel, hur mycket jag ogillar min kropp, hur ensamheten inuti aldrig kan botas, att mina rörelser blir yviga och hur patetiskt jag tycker det är, hur patetisk jag är. Det är när fyllan börjar avta, precis efter "peaken" som luften går ur den tillfälligt upparbetade pepp-ballongen som allting återgår till den vanliga menigslösheten fast det är hundra gånger värre.

Jag vet inte, men ibland så saknar jag de ögonblick när man tror att allt är möjligt. Jag känner nästan aldrig så längre. Jag håller alltid tillbaka för jag kan inte ta besvikelsen efteråt när alla planer går i kras. Det är mycket jag saknar. Jag saknar blåmärkena C gav mig över båda mina armar för över ett år sedan för att det var av rätt anledning. När jag insåg vad jag var beredd att göra, jag saknar att vara övertygad. Om bara tiden kunde vara rätt, en enda jävla gång i mitt liv. Istället ligger jag alltid efter några år i min planering och jag antar att jag kommer dö med min halvt avprickade lista i högsta hugg och det sista jag kommer tänka är att jag ångrar allt jag aldrig sa och aldrig gjorde. Att jag sörjer mina tonår, och fastän jag inte saknar dem det minsta så gör jag det och de känns som bortkastad tid fastän de inte var de. Att jag kvällar som den här vill ha kramar så hårda att jag inte kan andas, att luften går ur mig och att jag får bli alldeles kraftlös och yr av syrebrist och slippa kunna tänka på någonting annat än precis här och nu och jag och du för det händer så sällan.