moviescript endings

Det finns ögonblick i ett liv som man såhär efteråt förstår var guldkornen, de där magiska stunderna vi (läs: jag) hela tiden jagar för att uppnå. Det är stunder som skulle vara perfekta slutscener i annars olyckliga filmer, så kallade lyckliga slut, sådana som lämnar tittaren tillfredsställd i tron om att allt kommer ordna sig. Det är det som är så praktiskt med film. Man avslutar historien i det skede man vill, och man slipper ta sig an den verklighet som alltid följer på and they lived happily ever after. Hursomhelst. I mitt liv finns en rad slutscener som skulle skvallra om ett fortsatt lyckligt liv, and leave it there. Jag har pausat vid några av dem idag.

- London, tidig morgon i november månad. Två ögonpar i mörkret, leenden. Som ett maffigt avslut. Carpe diem, som en början på något nytt och oförutsägbart. Två människor som hittat varandra och nu är beredda på vad som än må vänta. Om vi fryser ögonblicket här. Om slutmusiken börjar här, och vinjetten börjar rulla, så är det sista du får se en flicka med rufsigt hår, mörka ringar under ögonen och mascara som förstärker det svarta och en pojke med illröda läppar, rodnad på kinderna och lika mörka ringar under ögonen. Hans händer i hennes hår, eller tvärtom. Och så leendena - lyckan som lyser ur de trötta ögonen. Cut.

- Lisebergshallen, en kväll i april. Lasse och hovet, tonårsångest lyft från våra axlar för en stund. Domnade händer, hesa halsar, trötta fötter. Frys här och du får framtidshopp, lyckorus. Och det hände så många gånger efter det här. Varje slut av en bra konsert, det perfekta slutet. Tänk att få stanna i det, i den känslan. Cut.

- Kortedala, nyårsafton. Den tillfälliga framtidstro som infinner sig två minuter efter midnatt och fyrverkerierna exploderar ovanför våra huvuden. Hennes arm om mig för några sekunder, och gott nytt år i alldeles för lite kläder och minusgrader. Cut.

- Lunnebacken, sommar och den ultimata känslan av frihet når ända in i hjärtat över fältet nere vid stora vägen, i full galopp mot terrängstockarna lite längre fram. Ljuden dränks i så hög fart och ögonen tåras, men jag ler. Över stocken, upp mot stallet, alla andra hinder vi måste ta oss över. Det går för fort, det är livsfarligt, men alldeles alldeles fantastiskt. Väl upp i stallet igen kan varken jag eller min häst knappt andas, men alla som genomfört ritten ler med hela sina ansikten och kan bara utstöta små glada utrop, och hästarna har alla ett annat go i stegen. Som återfödelse. Avsluta där, och lyckan är ett faktum. Cut.

- Torskabotten, höst och stjärnklart. Hit upp når inte gatljus och annan belysning på samma sätt. Stjärnhimlen framträder klarare än vad jag minns att jag sett den på länge. Det är vindstilla och vattnet är spegelblankt, och en exakt kopia av himlen avspeglas i vattnet. Jag är omgiven av stjärnor på bryggan i mörkret, och det är som att uppfyllas av något större som övergår allt mänskligt förstånd. Att titta upp mot himlavalvet och inse att jag är en del av det. Det är så vackert att det gör ont. Jag hade kunnat dö där. Zooma ut, och bryt.


Kommentarer
Postat av: nina

det här var bland det finaste jag läst på länge.

2008-01-19 @ 01:42:45
URL: http://caffeinista.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0