Timglas
Idag dök den upp i mitt huvud, mitt i mitt drunkande i termer inför morgondagens tenta. Från ingenstans kom den, raden ur Timglas; För jag skakar av all denna meningslöshet, jag förstår bara det som är vårt.
Mycket av det jag skriver handlar om insikter, och det här är inget undantag. Jag förstod inte det som var vårt, jag förstod aldrig vad det innebar, och jag ser det nu, och jag såg det då, även om jag tolkade allting till döds och verkligen försökte se någon mening med det. Något konkret, något som gick att ta på. Jag vill ha något bevis att allting jag upplevde inte bara var något jag drömt, att det fanns något gemensamt, något som var viktigt. Som det är nu vet jag inte vad vårt var, om det betydde någonting alls. Å andra sidan kanske det är upp till mig, vad jag vill att det ska betyda. Min rättighet till subjektiv efterkonstruktion, kanske. Det är bara det att jag dras till upplevelser som är delade, gemensamma minnen. Jag vill gärna lämna ett litet avtryck och inte bara vara bra för stunden, en suddig bild någonstans i bakhuvudet men ändå en bild. Jag vill inte att allt ska falla i glömska även om jag är ett levande bevis på hur olidligt det är att gå runt i en bubbla av nostalgi och ett glorifierat förflutet.