Och allt detta till Frank Sinatras röst
Innan den här, för mig, ovanliga sinnesstämningen glider undan ska jag försöka få ner ett par rader. Tusen saker har farit genom mitt huvud, allt från minnen av min lilla häst när hon letade godis i mina fickor och funderingar om hur hon mår till den ökande flygplanstrafiken över Floda. Vädret var underbart idag och jag var och gick vid Nääs, med basker men utan musik och jag tänkte på igår då jag hade en av mina bästa dagar på länge. Jag och min Andzac återförenades efter jag vet inte hur lång tid, men det kändes inte som det gått mer än en månad sedan vi senast sågs. Vi satt i timmar på Hängmattan efter att jag shoppat loss på Bengans (jag gick därifrån med elva skivor och Andrea med en...) och pratade, pratade, pratade och skrattade. Minnen som vi två har ihop, som man aldrig tröttnar på, vet jag att många skulle ge mycket för att ha. Trots att man förändras så finns det hos riktigt bra vänner en kärna en, en bas, som allt bygger på, som en personlighetsstomme som man en gång lärde sig älska och alltid kan komma tillbaka till. Den gör det möjligt att plocka upp där man en gång avslutade. Så det gjorde vi, och sen hade jag lust att ta hoppa jämfota hela vägen hem från tåget. Och vilken dag vi valde sedan, helt omedvetet. Två år sedan var det vi var i London och minnena därifrån är lika levande som de är långt borta. Det är någonting med kärleken till den staden, och det är något underbart med att falla för en främling. Det är något oförglömligt att falla för en främling i sina drömmars stad. Det är slut innan man hunnit få någon inblick i varandras liv, innan de dåliga sidorna kommer fram, innan skiten syns. Att vara lycklig en liten stund i något som är alldeles nytt och omvälvande, när allt är möjligt i några sekunder, att man är där man vill vara. Att man långt senare kan ta fram känslan utan det kantstötta och den beska eftersmaken som kom senare, och fortfarande skratta åt det, fortfarande få en bra magkänsla. Att kunna välja det nu, att förbise det beska och att skratta istället. Det känns fint.
Kommentarer
Postat av: therése
ni är ju så söta att jag blir helt tossig! pretty eeeeyes. saknar er, vackra schvenska flickor!
Postat av: Sofia
vad underbart att mina nötter återförenats, det värmer inombords :) hoppas ni tänkte på mig någon gång tihi bokis, jag saknar dig.
Trackback