Sobre la sombra y lo que viene después

Jag tror att vi alla har funderat över det någon gång; håller jag på att bli galen? Var gränsen går skiljer sig säkerligen från person till person, och jag kan bara använda min egen måttstock. När jag gör det finner jag att jag en gång (vad jag minns) var längre ut på galenskapens rand än jag någonsin annars varit.

Det var inte fråga om någon light-upplevelse, inte med mina mått mätt. Under några veckors tid visste jag varken in eller ut, jag kunde inte tänka en enda tanke utan att den gick vilse innan den var färdigtänkt och det enda tillstånd där jag kunde andas under dygnet var precis på gränsen mellan sömn och vakenhet, när sinnena var så vakna att de nästan kunde fungera och alla intryck kändes som på riktigt fast allting utspelade sig i en värld långt ifrån verkligheten. Jag skrev att det pågick under några veckors tid, men det kan vara en omedveten lögn. Sanningen är att jag inte vet hur länge mitt underliga tillstånd varade, det kan ha varit timmar, dagar månader. Tidsuppfattningen var helt ur spel och en del av problemet och mitt hjärta gick efter en annan dygnsrytm. Jag minns färgerna svart och konstgjort blått och virvlar och iskalla, stjärnklara nätter och hål dit min energi och mitt vett gick, min förmåga att resonera. Dagarna hade ingen mening och när jag försökte injicera någon var det inte jag. Ingenting kände jag igen hos mig, varken inuti eller utanpå, bara mörka rum eller timslånga promenader jag egentligen inte hade tid med, men vad tiden egentligen skulle gå till visste jag inte och inte var det relevant heller.

Jag minns inte när det tog slut, eller om det gjorde det. Dagarna gick och plötsligt kunde jag återerövra vissa delar av mig, förlorade till någon djup skugga som under en tid sträckte sig över kontinenterna, över dagar och nätter och tog sig in överallt. Kanske är det vetskapen om att det alltid kommer en kort tid för att hämta luft ovanför vattenytan innan nästa djupdyk som gör att man efter ett tag stegvis tar sig tillbaka. Att uppvaknanden sker då och då vet jag, att tider av  någonting som känns okej någon dag avbryter ett mönster som är alltför destruktivt för att vara bra har jag lärt mig. Att de inte är här för att stanna vet jag också, även om det grämer mig. Men att det överhuvudtaget händer har blivit mer och mer tydligt som en överlevnadsfaktor. Att efter den vidsträckta skuggan, nästan-galenskapen, kommer jag få andas. Det kommer gå över. Åtminstone en liten stund.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0