everything in transit

Den senaste tiden har jag längtat till England, eller Skottland för den delen, så mycket att det i vissa stunder tagit över helt. Jag antar att det är tiden på året. En instabil tid med höststormar och fladdrande gardiner, en himla massa löv och paraplyer som vänder sig ut och in. Jag längtar efter fyllemackor på Subway på Royal Mile i Edinburgh, rökiga pubar vid Paddington station, promenader i Hyde Park, musikal i West End, tunnelbanor och sotet i näsan, Pret's avocadwraps och Eden i en av alla backar som utgjorde Edinburgh.

Mycket handlar om det, om vad jag saknar. Varje dag, hela tiden. Som om det undgått någon förresten, det är väl själva essensen med det jag skriver. När jag åkte hem häromnatten skrev jag. Jag har ännu inte velat läsa orden jag fick ner på papper i det tillstånd jag var då, men jag vet att jag tillintetgjorde hela mitt väsen, jag skrev om mig själv med ren förakt och besvikelse, sådär ärligt och förvirrat som man har en tendens att bara kunna när man antingen är berusad, väldigt trött eller nedgrävd i ett svart hål. Om man är lite av en blandning så blir resultatet ganska knäckande. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag laddar med järntabletter och andra tabletter, utrustar mig med penna och papper och hoppas att jag åtminstone kan få ut något kreativt av min blödande ungdom.