everything in transit

Det går dåligt med skrivandet nu. Inget nytt dock, så fort man kommer ur fas med skrivandet så är vägen ner mot ordtappandet kort. Ja, ni ser vilken nivå det är på. Klockan är halv ett och det är väl runt den här tiden som jag vanligtvis brukar gå och lägga mig. Få gånger har jag varit tvungen att gå upp tidigt i den här staden. Istället börjar man plugga sisådär elva på kvällen och håller på några timmar in på natten. Om man nu pluggar överhuvudtaget vill säga. Nu pluggar jag inte. Punkt. Imorgon är det dags för vår sista field trip, till ett universitet den här gången. Jag är inte sjukt pepp men tänker som så att det är lika bra att vara med på den sista trippen ändå. Annars är det grupparbete i görningen och sedan första helgen i maj så börjar många av mina nära åka hem, och vissa av dem kommer jag troligtvis inte se särskilt många gånger till. Inte för att jag inte skulle vilja, utan mer för att man har varit med om tillräcklig många liknande situationer i livet vid det här laget att man vet att det inte fungerar att hålla kontakten med alla de människor som man delat någon speciell tid av sitt liv med. Hur fina de än må vara och hur mycket man än må sakna dem så är det faktiskt så att vissa saker har sin tid och sedan tar den tiden slut. Det är plågsamt, men sant. Det händer fortfarande då och då att jag stöter på gamla klasskamrater som jag verkligen, verkligen tycker mycket om, men när man väl står där två år senare så har man ingenting att prata om längre. Det gör lika ont varje gång, men jag accepterar det på en helt annan nivå nu än för två år sedan. Får jag hålla kontakten med iallafall några härifrån så kommer jag vara nöjd faktiskt. Det är inte så långt till Norge heller, för den delen.

Till Buenos Aires däremot, hit är det långt. Jag blir alldeles darrig inombords när jag tänker på att jag inte har en returbiljett hit när jag väl lämnat staden. Var tog all tiden vägen? Jag har fortfarande ett par veckor kvar, men nu räknar jag liksom ner åt "fel" håll. När kom vi till mitten av tiden? Vad har jag gjort här egentligen? Tänk så länge jag planerade för det här, och snart är det slut. Jag måste ändå erkänna att jag ser fler och fler fördelar med att komma hem. Det är inte lika hotfullt som hemkomstdagen tittar på mig från kalendersidorna, men ändå. Det är inte att komma hem jag sörjer, tvärtom gläder jag mig till det. Sörjandet handlar om att lämna det här. Människorna här. Alla gatorna. Allt liv. Alla delar av mig själv som kommer bli kvar här. Shit. Jag vet inte vad jag skriver eller vem jag skriver för, men jag behöver uppenbarligen diskutera det här ämnet over and over. Att lämna. Det är lika psykiskt påfrestande varje gång. Det är samma process fast ändå totalt olika för varje nytt avsked jag måste ställas inför. Att säga hejdå till Buenos Aires kommer inte vara svårare än något annat, men på samma gång kommer det vara något av det värsta jag har gjort. Precis så som det alltid är. Kanske lättare, fast ändå hundra gånger värre.