Iguazú och associationer

Tiden går så fruktansvärt fort och jag hinner inte på långa vägar blogga om allt det jag skulle vilja. På ett sätt är det bra, för jag njuter av tiden här så mycket jag kan genom att umgås med människor omkring mig och åtminstone försöka ta lite del av den argentinska kulturen som den här staden erbjuder. I allt detta brottas jag med dels saknaden efter allt som kan inkluderas under kategorin hemma och dels vetskapen om att jag inte får vara kvar här. Att jag är splittrad är inget nytt, men det betyder inte att själva splittringsprocessen tar mindre tid bara för att den är ständigt återkommande i mitt liv.

Jag var bortrest under påsk. Det blev en resa upp till Iguazú, de stora vattenfallen på gränsen mellan Argentina och Brasilien, och jag må säga att det var en sjukt vacker naturupplevelse. En och en halv dag blev det vid fallen, både från den argentinska och brasilianska sidan, samt en halvdag över gränsen till Paraguay också. Att det dessutom var varmt i Iguazú, som ligger ganska så nära ekvatorn om jag har förstått det rätt, var ju inte heller någon nackdel och det blev inte sämre av att vi hade pool på vårt hotell. Totalt sett var resan helt fantastisk och jag hade gärna stannat några dagar extra bara för att slappa och ta det lugnt, njuta av stjärnhimlen och den goda maten på en restaurang vi hittade första kvällen men som var stängd resten av dagarna. Inte ens resan dit och tillbaka var jobbig (en nätt liten tur på ca 17 timmar i buss) eftersom bussarna var utrustade med både mat och semisängar, så jag sov bättre där än jag ibland gör i min säng här på Defensa, måste jag erkänna. Nackdelen att åka över påsk var den sinnessjuka trafiken. Retiro, den stora bussterminalen i Buenos Aires var så packad att man knappt kunde ta sig fram. Ingenting för folk med cellskräck. Flera klasskamrater berättade om hur deras bussar till olika destinationer hade tagit två, tre timmar bara för att komma ut ur Buenos Aires. Helt galen trafik, med andra ord.

Men åh, jag nämnde min säng här på Defensa, vilket fick mig att tänka på min riktiga säng hemma på good old Renvägen. Och mitt rum. Och min stereo med tillhörande fjärrkontroll. Min dator med all musik. Alla mina kläder (jag börjar bli så trött på mina nu, trots att jag egentligen tycker om dem mycket). Att ha ett eget space, kunna gå in och stänga dörren och få vara i fred en stund. Att få vräka ut sig i soffan. Mammas gamla 70-talsfåtölj som jag numera har adopterat och som jag förmodligen lämnade överöst med kläder men som är så himla go att sitta i. Att sova med mer än en (platt) kudde. Mina egna sängkläder. Att få spola ner toalettpappret i avloppsrör som inte är 100 år gamla och riskerar att täppas igen hela tiden. Min cykel! Åh jag saknar min cykel. Jag saknar skogsstigar som ett avbrott mot all asfalt och alla stenplattor. Jag saknar min mamma och pappa väldigt mycket, och en annan svag punkt i mig är självklart maten hemma. Den saknar jag. Cred till mig dock för att jag överraskat mig själv med att faktiskt laga fin mat här många gånger, hur tråkigt det än må vara. Och gasspisen och jag är numera som ett gammalt par som för det mesta kommer ganska fint överens.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0