I need you so much closer
Efter en helg i en av mina bästa vänners sällskap är jag numera ensam igen. Det där med att vinka av folk vid tåget tycks bli lättare då och då, men ibland faller jag tillbaka i känslan av att det är det värsta som finns. Det blir något som är ohanterbart och jag sitter och håller tillbaka tårarna bakom ratten innan jag lyckas samla mig en bit utanför stadsgränsen. Det är ett slit för mitt stackars hjärta att skiljas från människor och ibland undrar jag om det är värt det. Och självklart är det det. Kristallklart är svaret, det kommer snabbt och naturligt och det är det som är livet på många sätt. Jag ser tydligare nu att ett av de personlighetsdrag som jag sliter mest med är det som är starkast genomgående i mig och mitt liv, och också det som gör det möjligt för mig att verkligen i vissa stunder faktiskt klara av att ta vara på det fina, att se det.
Helgen var värd att se fram emot och jag önskar att den varat längre. Nu har hon åkt och det är inte helt okej, men det är något jag måste finna mig. Jag kan inte inte förklara hur tacksam jag är över tiden i Argentina och allt den förde med sig, både i positiv och negativ bemärkelse. Jag hade inte velat byta den mot någonting.
