Saker som faller på plats och vad det för med sig
Saker och ting har blivit annorlunda den senaste tiden. Mina tankar vandrar delvis i helt andra banor och mitt dygn är återigen förvirrat av tidszoner och årstider som inte stämmer. Jag har svårt att förhålla mig till den nya känslan som infunnit sig i mig och mitt liv, en känsla som inte går att sätta fingret på (surprise surprise) men som talar sitt tydliga språk; det är annorlunda nu. Ett visst lugn har smugit sig in i min tillvaro och kanske är det just det som gör det svårt för mig. Ingen känslomässig krishantering och jag vet plötsligt inte vad jag ska fylla mina dygn med. Gå runt och vara, vadå, nöjd? Med vad? Med risk för att låta en aning fånig, men nöjd är ingenting som rimmar bra med min personlighet. Inte för att jag klarar kriser särskilt bra heller, men de tar upp min tid och de lämnar mig framförallt inte i någon flytande zon av mer eller mindre svåridentifierbart välbefinnande.
Hursomhelst. Idag har jag träffat tjejen jag delade rum med den sista tiden på Piedras, som var här på besök ifrån Norge för att vara på west coast riot. Dagen har otippat nog när det gäller mig spenderats på bron med utsikt över Metaltown, så nu har jag fått mig en dos av growl så det räcker och blir över för en lång tid framöver. Jag har dessutom skaffat mig en lagom snygg t-shirtbränna då jag konsekvent underskattar den svenska solen. Det att jämföra med min nästan sjukligt noggranna insmörjning och av kroppen då jag var i Argentina. Det var fint att träffa henne igen iallafall, och hon skrivs upp på min lista över folk som ska träffas på min kommande Norgeturné någon gång i framtiden.
Det där med inspirationen förresten, att den varit så försvunnen. Som tur var så var det ingenting lite Murakami inte kunde råda bot på, och nu spritter det i mina fingrar som vill skriva jämt, men känslan har inte riktigt lett till handlling än, delvis för att jag känner att jag inte riktigt har tid. Den kommande solskenshelgen ska inte spenderas med en bra bok på altanen, och inte heller vid havet, utan självklart på jobbet. Jag ska inte ljuga och säga att jag i nuläget är jättemotiverad, men jag klagar faktiskt inte heller. Jag behöver jobba och jag har knegat sen bara någon vecka efter att jag återvände hem. Men som sagt. Jag ser sjukt mycket fram emot min tredagarsledighet nästa helg, då det fina vädret med all sannolikhet försvunnit sin kos. Men det är faktiskt sådant man får leva med.
