Det argentinska polisväsendet
På Saint Patrick's day i tisdags var vi bjudna på födelsedagsfest hos en av spanskastudenterna, för att sedan fortsätta ut downtown till någon irländsk pub och fira både födelsedagsbarnet och det irländska helgonet. Festen begav sig några kvarter längre bort, och där bjöds det på tårta och folk trängdes på den lilla uteplatsen och rökte och drack öl ur enlitersflaskor som sig bör. Man skulle kunna säga att stämningen var på topp utan att vara överdriven, och det var allmänt trevligt.
Så ringde det på dörren. Och det var inte vilka gäster som helst, utan inga mindre än två korta argentinska polismän. Alla var minst sagt förvånade över deras påhälsning, och inte blev det mindre förvåning när de avslöjade sitt ärende. Läget var som så att vi hade spelat för hög musik (vilket inte var fallet) och det hade varit bråkigt och stökigt (vilket absolut inte var fallet). Nu skulle någon från lägenheten antingen arresteras, eller så kunde vi betala 400 pesos (vilket motsvarar ganska exakt 1000 SEK) och så var problemet ur världen. För mig, en genomsvensk, godtrogen person med någon slags inbyggd tillit till statliga väsen, var detta väldigt nytt och lite skrämmande. Jag har aldrig i mitt liv stött på sådan öppen korruption innan, och plötsligt insåg jag hur ensam och utelämnad man faktiskt är om man någon gång skulle behöva konfronteras med polisen här nere. De som pratade spanska försökte förklara att vi precis skulle gå och att ingen pratat med oss om vår påstådda höga ljudvolym, men om de hade gjort det hade vi självklart dämpat oss. Men det var inte riktigt på det örat polisen ville lyssna. De ville ha sina pengar. Under tiden passade även en av dem på att kommentera vissa tjejer, hur han blev galen av deras stora ögon och liknande otrevliga uttalanden. Alltså, en otrevlig situation. Som tur var kunde vi ringa till två av kurskoordinatorerna som kom på stört, och plötsligt var det inte något stort problem längre. Polisen sa att ingen hade kunnat prata spanska så vi hade inte förstått problemet (vilket ju inte var sant), så det var därför de hade stannat så länge. Någon betalning eller arrest var inte heller nödvändig plötsligt. Allt var mer eller mindre okej, men inga fester efter tio på vardagar, det var kontentan av det hela.
Så så går det till i Argentina. Som i en dålig film. Vi har ändå någon att ringa som kan hjälpa oss, men man kan ju föreställa sig hur det kan se ut i andra fall... Där ingen kan höra dig skrika, ungefär.
Så ringde det på dörren. Och det var inte vilka gäster som helst, utan inga mindre än två korta argentinska polismän. Alla var minst sagt förvånade över deras påhälsning, och inte blev det mindre förvåning när de avslöjade sitt ärende. Läget var som så att vi hade spelat för hög musik (vilket inte var fallet) och det hade varit bråkigt och stökigt (vilket absolut inte var fallet). Nu skulle någon från lägenheten antingen arresteras, eller så kunde vi betala 400 pesos (vilket motsvarar ganska exakt 1000 SEK) och så var problemet ur världen. För mig, en genomsvensk, godtrogen person med någon slags inbyggd tillit till statliga väsen, var detta väldigt nytt och lite skrämmande. Jag har aldrig i mitt liv stött på sådan öppen korruption innan, och plötsligt insåg jag hur ensam och utelämnad man faktiskt är om man någon gång skulle behöva konfronteras med polisen här nere. De som pratade spanska försökte förklara att vi precis skulle gå och att ingen pratat med oss om vår påstådda höga ljudvolym, men om de hade gjort det hade vi självklart dämpat oss. Men det var inte riktigt på det örat polisen ville lyssna. De ville ha sina pengar. Under tiden passade även en av dem på att kommentera vissa tjejer, hur han blev galen av deras stora ögon och liknande otrevliga uttalanden. Alltså, en otrevlig situation. Som tur var kunde vi ringa till två av kurskoordinatorerna som kom på stört, och plötsligt var det inte något stort problem längre. Polisen sa att ingen hade kunnat prata spanska så vi hade inte förstått problemet (vilket ju inte var sant), så det var därför de hade stannat så länge. Någon betalning eller arrest var inte heller nödvändig plötsligt. Allt var mer eller mindre okej, men inga fester efter tio på vardagar, det var kontentan av det hela.
Så så går det till i Argentina. Som i en dålig film. Vi har ändå någon att ringa som kan hjälpa oss, men man kan ju föreställa sig hur det kan se ut i andra fall... Där ingen kan höra dig skrika, ungefär.
Kommentarer
Trackback
