Du ska nog se att det går över
Även om den här kvällen slutade i en inre kris utan dess like, måste jag ändå får säga att jag nu nått ett stadium där jag inte längre längtar hem efter första bästa motgång. Jag vill vara här, och det faktum att tiden bara rusar förbi skrämmer mig. Klockan är tjugo i sex och vi kom hem för en stund sedan, jag har passerat min trötthetströskel men vet att jag borde sova nu så jag inte sover bort hela dagen imorgon. Medan vi susade avenyer hemåt i taxin förut hade jag lust att gråta, men istället satt jag bara och tittade ut genom fönstret med håret fladdrandes omkring mig, med en äkta filmisk känsla i kroppen. Jag vet inte om jag har gråtit sedan jag kom hit. Jag tror inte det. Det finns inte plats, och ingen lust. Det känns dock som jag skulle behöva det nu ikväll, rensa tårkanalerna lite. Istället är det det där tomrummet som sprider sig. Bubblighetsballongen som imploderar. Jag säger inte att det inte var väntat, men lik förbannat är det väldigt surt. Oh well. Jag är relativt vuxen nu, och jag tänker hantera situationen som en relativt vuxen människa. See, I am still not crying.
