everything in transit

Jag vill inte åka härifrån. Det tog ett tag för mig att vänja mig vid tanken på att bo här och att överhuvudtaget vänja mig rent praktiskt vid att bo här. Allt buller, alla avgaser, alla bilar på alla breda avenyer som kör som att det inte fanns någon morgondag, alla höghus, alla människor och allt det snabba språket som jag fortfarande inte behärskar. Allt som är annorlunda och allt som är lika. Nu har kroppen vant sig, huvudet har det också, och även om jag fortfarande känner mig som en gäst här så kommer den här staden kunna bli min. Man vill inte lämna en stad som håller på att bli till ens egen. Det är en process som man inte kan avsluta bara sådär. Hade min biljett varit ombokningsbar hade jag stannat, kanske hela sommaren, kanske ett år. Nu vet jag att jag måste hem och det är inget fel med det. Att jag har förälskat mig i den här staden betyder inte på något sätt att jag inte saknar det jag har hemma. Men att jag vill tillbaka står nu helt klart för mig, inget som helst snack om den saken. Och jag kanske inte behöver tillägga att jag sällan känt mig mer omotiverad till att söka in på olika kurser och program till höstterminen på GU.