everything in transit

Nu är  det tidig fredgaskväll i argentinska mått mätt och jag har verkligen längtat till den här helgen. Dels för att det har varit mycket i skolan, dels för att helgerna här ofta är über. Idag har jag dock bara lust att dra en gammal filt över huvudet samtidigt som jag önskar att någon kunde lyfta ur den stora klump av ångest som spränger i bröstet. Inte igen, tänker jag. Inte samma gamla grop som jag fallit i så många gånger förr. Känslan är alltför välbekant, och jag är alltför trött på att låta mig påverkas av trivialiteter som den här. Men jag påverkas, hur trött jag än må vara på att göra det. Herregud, jag påverkas till den milda grad att jag analyserar sönder varenda liten atom jag kan komma åt. Jag visste såklart att det skulle bli såhär. Det blir alltid såhär. Det är inte värre än andra gånger, egentligen, men det är ett lika stort nederlag varje gång.

Det är fest i casa grande idag för alla kulturstudierstudenterna med vänner. Jag borde släpa mig dit trots att jag uppenbarligen har noll lust. Jag har inte bestämt mig än. Fördelen med Argentina är trots allt att man inte behöver betsämma sig förrän sådär runt tolvsnåret, eller ännu senare egentligen. Runt två öppnar de flesta uteställena, så kulturkrocken kommer vara ett faktum när jag kommer hem igen.