everything in transit

Sista veckan i Buenos Aires har börjat och jag vet att det enda jag skriver om nuförtiden är just tiden, hur fort den går och att den går ifrån mig i den här staden. Jag vet att jag nämner stadens namn i allt jag skriver, flera gånger gärna, gatunamn och platser, vykortsvyer. Om ni hade varit här hade ni förstått att det är svårt att undgå att betona var det är man faktiskt är. På ett sätt är det fortfarande overkligt för mig. Jag befinner mig i en stad med ofantligt många invånare, så stor ytmässigt att man kan åka kvarter efter kvarter i timmar utan att bebyggelsen upphör för en sekund. Jag har under min tid här träffat väldigt mycket folk, mestadels skandinaver men även en och annan med latinamerikanskt ursprung, och jag känner att det faktiskt har hänt saker. Jag har upplevt, varit med om saker, upptäckt. Jag har levt en liten del av mitt liv på en plats långt hemifrån, men jag har levt och jag har gjort det bra. Var tiden har tagit vägen vill jag inte spekulera i, men plötsligt är den nästan slut. Helgen gick i en rasande fart. Det blev asado på fredagen långt in på natten/morgonen, en tripp till Palermo på lördagseftermiddagen, hemmafest i Palermo hos några ecuadorianska studenter på natten och sedan taxi genom hela stan tillbaka till San Telmo där vi först hängde på ett hostel och sedan drog vidare ut till ett salsaställe som heter Cuba Mia. Söndagen tillbringades på marknad i Recoleta samt på Plaza Serrano och med mat ute. Jag fick även samtal från Sverige mitt i min mest stressade stund på söndagen, så det blev ett kort samtal och jag hade ångest en bra stund efter det eftersom jag verkligen vill prata med min kära lilla mamma och min kära lilla pappa. Nu är det ju inte så lång tid tills jag får se dem igen heller. Herregud. Snart är det Göteborg som är stan igen. Blandade känslor, minst sagt. Dock inte inför att få se mor och far, men mycket annat.