Den senaste tidens reflektioner
Vissa mornar den senaste tiden, på spårvagnar, tåg, i köket och i skolan - allting har varit så smärtsamt verkligt. Det finns dagar när jag känt så mycket att jag redan vid Hagakyrkans hållplats varit känslomässigt utmattad och gråtfärdig, redo att vända hem igen. Ett gammalt par stretande med käppar och rullatorer, trötta ben och leder, har varit tillräckligt för att få mitt veka hjärta att totalt tappa balansen och falla ner i all världens rädsla och ångest. Att bli gammal. Att allt runtomkring blir gammalt och att det är så oundviklig och förutbestämt och visserligen möjligt att skjuta på framtiden men inte i all evighet. Att prata om slutet men att faktiskt inse att det existerar.
Det finns sådana dagar då jag önskar jag kunde få bära alla andra människors sorgsenhet, alla deras fasor och all deras smärta, bara för att jag vet att jag skulle överleva det. Jag vet att jag klarar det, hur ont det än må göra på vägen. Även om jag ofta förbannar allt det som är jag vet jag, efter många års erfarenhet, att jag överlever sorgsenheten. Jag har gjort den till en del av mig. Men alla andra människor jag möter och ser varje dag, såväl i min närhet som främlingar, hur ska jag vara säker på att de klarar sig såsom jag? Om du börjar leta sorgsna blickar på stan, bistra uppsyner, allvarligt koncentrerade ansikten - börja och du kan inte sluta. Du kan inte skaka av dig allt det ledsna. Jag kan inte. Jag önskar jag kunde vara där för alla dem som behöver det, att jag kunde lyfta dem en stund. Vetskapen om min egen otillräcklighet är förödande. Gråtframkallande. Vanmakten. Så många människors liv i mina händer och jag kan inte göra någonting åt någonting.
Och ensamheten. Den största fruktan av dem alla. Att vara helt ensam. Folk som äter lunch själva, sitter på diverse bänkar i stan. Människor med böjda ryggar, ihopkurade och blicken i marken. Mitt hjärta går sönder för varje medelålders man som fikar själv med blicken fäst på något oidentifierbart på andra sidan fönsterrutan.
Om det ändå vore som när man var liten. Alla dessa tiggande, trasiga människor på turistorter runt medelhavet och jag frågade mamma om de egentligen hade det bra. Om de fick tillräckligt mycket pengar från alla oss som gick omkring där. Om alla försäljare fick sålt tändare i form av brandsläckare. Om de kunde försörja sin familj på den inkomsten. När jag var sådär liten så att jag ännu var för ung för att kunna hantera sanningen om den bistra verkligheten så sa alltid mamma att ja, det är klart att de klarar sig. Och då, då räckte det att mamma sa så. Först då kunde jag bli lugn. Nu räcker det inte längre. Både mamma och jag, numera, vet att alla sagor inte slutar lyckligt. Dagen då jag insåg det försvann den lugnande effekten av ord, för även om jag ibland får höra vad jag vill höra vet jag att det bara hjälper för stunden och ord är bara ord. Jag saknar den tiden då det var de som var sanningen.
Det finns sådana dagar då jag önskar jag kunde få bära alla andra människors sorgsenhet, alla deras fasor och all deras smärta, bara för att jag vet att jag skulle överleva det. Jag vet att jag klarar det, hur ont det än må göra på vägen. Även om jag ofta förbannar allt det som är jag vet jag, efter många års erfarenhet, att jag överlever sorgsenheten. Jag har gjort den till en del av mig. Men alla andra människor jag möter och ser varje dag, såväl i min närhet som främlingar, hur ska jag vara säker på att de klarar sig såsom jag? Om du börjar leta sorgsna blickar på stan, bistra uppsyner, allvarligt koncentrerade ansikten - börja och du kan inte sluta. Du kan inte skaka av dig allt det ledsna. Jag kan inte. Jag önskar jag kunde vara där för alla dem som behöver det, att jag kunde lyfta dem en stund. Vetskapen om min egen otillräcklighet är förödande. Gråtframkallande. Vanmakten. Så många människors liv i mina händer och jag kan inte göra någonting åt någonting.
Och ensamheten. Den största fruktan av dem alla. Att vara helt ensam. Folk som äter lunch själva, sitter på diverse bänkar i stan. Människor med böjda ryggar, ihopkurade och blicken i marken. Mitt hjärta går sönder för varje medelålders man som fikar själv med blicken fäst på något oidentifierbart på andra sidan fönsterrutan.
Om det ändå vore som när man var liten. Alla dessa tiggande, trasiga människor på turistorter runt medelhavet och jag frågade mamma om de egentligen hade det bra. Om de fick tillräckligt mycket pengar från alla oss som gick omkring där. Om alla försäljare fick sålt tändare i form av brandsläckare. Om de kunde försörja sin familj på den inkomsten. När jag var sådär liten så att jag ännu var för ung för att kunna hantera sanningen om den bistra verkligheten så sa alltid mamma att ja, det är klart att de klarar sig. Och då, då räckte det att mamma sa så. Först då kunde jag bli lugn. Nu räcker det inte längre. Både mamma och jag, numera, vet att alla sagor inte slutar lyckligt. Dagen då jag insåg det försvann den lugnande effekten av ord, för även om jag ibland får höra vad jag vill höra vet jag att det bara hjälper för stunden och ord är bara ord. Jag saknar den tiden då det var de som var sanningen.
Kommentarer
Trackback
