everything in transit

Men så minns jag den - drivkraften, den ack så destruktiva.
Tomheten med allt sitt tvivel, den stora klumpen i magen och den stora tystnaden när inga samtal längre finns att vänta. Alla orden som ligger precis på tungspetsen, allt det oerhört tunga som jag helst av allt vill avslöja i ett enda andetag, men vetskapen om att det inte passar idag får mig att hålla tillbaka.

Jag vet att det är för tungt att bära en annan människa. Det finns ingen som klarar det. Jag kniper ihop mina ögon och hoppas att det tar lång tid innan någon förstår exakt i hur stort behov jag är av att någon lyfter upp mig och håller mig kvar. Bär mig. Tar med mig överallt i ett litet knyte och hanterar mig varsamt med en ängels tålamod. Kanske är det just en ängel som krävs, och det skulle ju betyda att jag måste dö först. Det känns onekligen lite drastiskt. Ändå finns litenheten kvar, oavsett om jag dör eller inte (förhoppningsvis inte, iallafall inte än på ett tag), och jag känner att det där behovet av hjälp bultar och slår på insidan. Make it go away.