The walls are closing in on me
Den sista septembervärmen har nu fått ge vika för riktig höstkyla, och det har hunnit bli oktober. Det borde väl vara dags för sena cafékvällar, sprakande höstfärger i stadens alléer, te och stora halsdukar, men mysfaktorn vill inte innfinna sig. Jag har närmare till bitska kommentarer och tårar än till skratt och positiva tankar och ångestklumpen i magen växer i takt med att min hjärna gång på gång misslyckas med att reda ut ens en liten bit av allt tanketrassel som barrikaderat sig därinne. Som vanligt ligger prestationsångesten och pyr under skinnet, som sig bör när jag pluggar. Det tär på mig att jag faktiskt hade bestämt mig för att inte bry mig om betygshets och liknande, men att jag ändå slavar så fullkomligt under den när det väl kommer till kritan. Alla mina försök till att hinna med allting gör att jag inte hinner någonting istället. Jag räcker inte till i år heller och jag förbannar mig själv och boplats.nu och handels och omotivationen, mörkret och min icke-existerande blodcirkulation, smarta människor och dumma människor och ignoranta människor. Jag förbannar pendlandet och bilåkandet och kurslitteratur och promenadslingor med för mycket minnen, alla olästa böcker och alla dagar som bara försvunnit ifrån mig och alla de som väntar runt hörnet på att få göra mitt liv till ett helvete.
Okej. Uppryckning?
Uppryckning.
Det är tenta om tre veckor och lite till, på en söndag. Innan dess ska jag jobba lite, läsa mycket och förhoppningsvis hinna med en och en annan sushi i gott sällskap, som i tisdags då Cristina var min exceptionella middagsdejt. Om dagen blir som jag hoppas ska jag hinna läsa färdigt ett par kapitel samt gå en sväng runt sjön, för min livsstil som den ser ut nu håller inte. Blir något av de målen uppfyllda kan jag anse mig nöjd. Eller nej, det var lögn. Blir båda målen uppfyllda kanske jag kan vara nästan tillfreds med dagen däremot. Som bekant är linnea = nöjd en ekvation som mycket sällan går jämnt ut.
