Nu i september börjar en annan typ av vår

Sådärja. Det är lördagskväll och september är slut inom en vecka. Jag har avverkat ungefär en månad på juristprogrammet men i princip inte skrivit någonting här under den tiden. Nu vet jag i vanligt ordning inte var jag ska börja, och är dessutom rädd att alla försök till skrift blir mastodantinlägg som ingen orkar läsa. Men iallafall. Den senaste tiden har jag inte fått tiden att gå ihop och som vanligt när tiden tryter är det kvalitetstiden med familjen som dras in först. Det har knakat lite i fogarna här hemma det senaste. Fyra vuxna människor med fyra olika viljor och alla med lika stort behov av eget utrymme tillsammans i ett hus är liksom upplagt för konflikt. Innan någon börjar skapa sig någon förutfattad mening vill jag klargöra att jag älskar mina föräldrar över allt annat på jorden, och jag behöver fortfarande deras stöd och kärlek i allt jag tar mig för, förmodligen mer än vad de vill och kan förstå. Kanske är det därför den här uppbrytningsprocessen, eller vad man nu ska kalla den för, är så jobbig. Jag vill inte gå igenom den. Att förlora min mamma och pappa är min värsta mardröm, men även om jag försökte säga det till dem nu tror jag inte att de skulle tro mig. För tillfället har jag svårt att hantera alla mina demoner och vartenda försök till samtal verkar sluta i katastrof. Den största frustrationen är att jag ärligt talat har svårt att se hur jag ska agera annorlunda. Men tro mig när jag säger det; bara tanken på ett liv utan min lilla mamma och min lilla pappa gör att tårarna tränger upp i tårkanalerna och det blir genast lite svårare att andas.

Överlag är det stormigt på känslofronten. Det finns en ny person i mitt liv och situationen gör mig ömson lycklig och ömson livrädd. Det som är konstigast är att en så stor del av mig har kretsat kring en jakt på kärleken, en önskan att hitta någon som inte skräms av alla mina egenheter och som orkar lyssna på allt det där jag så gärna vill säga men inte riktigt vågar av rädsla för att känna mig dum. Det där tomrummet jag haft inuti som jag så desperat försökt fylla, men som jag hittills bara lyckats fylla upp med oräkneliga doser olycklig och obesvarad kärlek. Och så plötsligt finns det en person som inte räds mina hjärnspöken och som med uppriktig blick visar att han mer än gärna vill fylla det där tomrummet, men med fjärilar och rosa fluffmoln den här gången, och jag blir förvånad, och glad, men inte minst skräckslagen. Plötsligt står jag där med känslor jag aldrig förr fått besvarade och jag vet inte hur jag ska hantera situationen och ingen annan kan tala om för mig hur jag ska göra. Jag möts med en övermänsklig dos tålamod och välvilja från hans håll och jag kan inte låta bli att undra hur jag kan vara värd detta. Jag är så rädd att jag kommer tänka sönder alltihop, att min nervösa läggning kommer fucka up allting och att det kommer sluta med att alla inblandade parter går ut som stora förlorare med krossade hjärtan. Det är ingenting jag vill, men jag har ju en tendens till domedagstänkande i allt jag tar mig för. Det kommer ta tid innan jag får det ur huvudet, men bara vetskapen att han kommer ge mig den tiden gör mig en smula lugnare. Jag trodde ärligt talat inte att det någonsin skulle vara någon som ville lägga den tiden på mig, men att det faktiskt händer gör mig så innerligt jävla glad, och det är det jag ska ta fasta på.


Kommentarer
Postat av: Therése

Du är värd allt Krax. Pöss

2009-09-27 @ 12:12:43
URL: http://www.headingforthesun.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0