Life on hold; I have growing up to do
Kvällen innan tentan och jag häver i mig cola för att stilla mitt sockersug och knaprar halstabletter för att göra något åt min rossliga hals. Inatt vaknade jag x antal gånger av huvudvärk som inte släppte förrän en bra bit in på dagen och jag har somnat i mitt konkurrensrättsliga facit i omgångar. Kroppen är inte riktigt helt okej med det här att ha tenta verkar det som, och inte jag heller. Vill mest ha det överstökat nu. Fly landet skulle också kunna vara en idé. Med båt, it would seem.
Anyways. Mamma och pappa bjöd mig på lunch/middag idag på en restaurang här i närheten så det var bra. Jag tror jag ger ett ganska ynkligt intryck i dessa tider ibland. Det är inte riktigt meningen, men det finns ju vissa fördelar. Att bli lite omhändertagen till exempel är inte så dumt faktiskt. Det är sjukt ovärt att vakna ibland på morgonen och må apa men inte kunna dela det med någon. Det är i dessa svaga stunder jag brukar ringa min mor. Stackars lilla mamma. Tänk ändå vilket livslångt uppdrag man har i att ta hand om och bry sig om när det gäller ens barn. Speciellt barn som mig, stundvis totalt ovilliga att vilja stå på sina egna ben och som mycket hellre rasar ihop till en oformlig klump gelé på andra sidan luren, som bara väntar på att någon ska fixa så att dagarna blir sådär fluffiga och oändligt glada och blå och meningsfulla som de var när man var liten och hade sommarlov. Jag ska väl inte ens nämna att de sedan stannade här en stund och diskade och gjorde mitt pentry mindre mottagligt för farliga virus och mögel samt fixade med min deklaration. Hej, jag heter Linnea, är 22 år och fullkomligt oförmögen att växa upp.
Ohwell. Lite förlåten är man dagen innan CB-tentan. Man kan ju åtminstone få tro det.
Anyways. Mamma och pappa bjöd mig på lunch/middag idag på en restaurang här i närheten så det var bra. Jag tror jag ger ett ganska ynkligt intryck i dessa tider ibland. Det är inte riktigt meningen, men det finns ju vissa fördelar. Att bli lite omhändertagen till exempel är inte så dumt faktiskt. Det är sjukt ovärt att vakna ibland på morgonen och må apa men inte kunna dela det med någon. Det är i dessa svaga stunder jag brukar ringa min mor. Stackars lilla mamma. Tänk ändå vilket livslångt uppdrag man har i att ta hand om och bry sig om när det gäller ens barn. Speciellt barn som mig, stundvis totalt ovilliga att vilja stå på sina egna ben och som mycket hellre rasar ihop till en oformlig klump gelé på andra sidan luren, som bara väntar på att någon ska fixa så att dagarna blir sådär fluffiga och oändligt glada och blå och meningsfulla som de var när man var liten och hade sommarlov. Jag ska väl inte ens nämna att de sedan stannade här en stund och diskade och gjorde mitt pentry mindre mottagligt för farliga virus och mögel samt fixade med min deklaration. Hej, jag heter Linnea, är 22 år och fullkomligt oförmögen att växa upp.
Ohwell. Lite förlåten är man dagen innan CB-tentan. Man kan ju åtminstone få tro det.
Kommentarer
Trackback
