everything in transit

Klockan ringde vid halv åtta i morse men jag gick inte upp förrän en timme senare och har inte lyckats ta mig mycket längre än hit sen dess. Den sista timmen av min sömn spenderade jag och mina drömda medresenärer med att irra runt på Charles de Gaulle för att hitta ett flyplan som den något sadistiska franska polisen hade sagt att vi skulle kunna få låna för att ta oss hem i sedan vår pilot hade stylat med att flyga för lågt över flygplatsen och på något sätt förstört vårt tidigare plan. Sadismen i det hela var att vi var tvungna att hitta det först. Kontentan var att besättningen och alla passagerare fick dela upp sig i grupper för att ge sig ut att söka efter det nya planet på en av världens största flygplatser, med inga fler ledtrådar än ett flygplansnummer som skulle finnas skrivet någonstans på fronten av planet. Det framgick av drömmen att planet var gömt på något sätt. Drömmen involverade även att Shirley Clamp hade tappat bort sin chihuahua och i mitt stilla sinne tänkte jag att den förmodligen klämts (till döds) bakom en resväska i lastutrymmet när vi landade, men det var ingenting jag sa högt vad jag minns. Vi hittade aldrig planet som den franska polisen gömt undan så länge jag fortfarande sov, men jag antar att mina drömda medresenärer letar ännu. Eftersom drömmer innan vi hamnat på Charles de Gaulle handlade om diverse luftgropar, skarpa svängar och motorljud tror jag att mitt undermedvetna började att försöka bota min flygrädsla men liksom tröttnade efter ett tag.

På tal om flygplan så är det bara lite över ett år sedan nu som jag flög ner till Buenos Aires för mina månader av äventyr. Jag pratar ofta om Buenos Aires. Det måste jag få göra, och de som varit där förstår varför. Man kan känna stor kärlek för en plats, och den sortens kärlek känner jag för staden jag anlände till för ett år sedan. Att kärleken blir lite omöjlig just för att staden finns så långt bort spär bara på känslan av saknad och längtan, precis som det alltid är. Jag sparar minnena av Buenos Aires varsamt inuti, som en skatt, till den dagen då jag återvänder och kan addera nya upplevelser till dem jag redan har.