Det är kallt, men inte innanför

Ibland nuförtiden när jag säger att jag tycker om att skriva känner jag mig som världens största hycklare. Ta den här bloggen som ett exempel och låt det tala för sig själv. Det enda jag har författat den här hösten är PM och tentor och listor och jag är osäker på huruvida det faktiskt kan räknas som just författande. Iallafall. Den sista veckan på höstterminen avslutades i fredags och idag startade vi på ny kula med den mytomspunna civilrättsterminen. Som ett försök att slå hål på alla fördomar och myter om terminen fanns två äldre elever på plats som skulle berätta lite. De lugnade mig något. Dock vägdes deras lugnande ord upp av en nitisk lärare som propagerade för 40 timmars arbetsvecka (minst, som det lät på henne) samt genomläsning av all kurslitteratur tre gånger (as if), och genast var det nyfunna lugnet som bortblåst. Självförtroendet är inte på topp såhär efter jul då sista tentan avslutades med ett starkt U (jag fetar det mest för att understryka hur illa det faktiskt är). Å andra sidan kan man se det från en helt annan synvinkel: när jag klarat mig igenom den här terminen kommer jag vara så jävla grym. För klara mig igenom kommer jag ju, även om det kanske blir lite jobbigt på vägen. Och skittentan från i julas ska också övervinnas tids nog.

Kylan har förövrigt varit lite mindre påträngande de senaste dagarna. Idag var jag till och med så tuff att jag inte hade varken vantar eller mössa med mig till skolan. Kanske inte helt genomtänkt kom jag på när jag kommit halvvägs till spårvagnen, men poängen är att jag inte dog, vilket jag definitivt hade gjort för en vecka sedan i den kylan Sverige hade att erbjuda då. Det må ha varit kallt den senaste tiden, men jag har klarat mig ganska lindrigt undan den värsta vinterdeppen. Med undantag av en liten släng av urinvägsinfektion har jag haft det fint under jul och därefter. Jag har varit hemma några gånger och ätit upp mig samt passat på att titta på TV. Det kanske är något man borde tala tyst om, men jag saknar faktiskt att bo hemma ganska mycket ganska ofta. Det kan vara därför som jag pratar med min mor i telefon minst en gång om dagen. Pappa är inte riktigt lika duktig på att prata i telefon. Jag tror inte han förstår tjusningen riktigt. Jag tänker mycket på dem och vill inte riktigt växa upp. Jag är lika beroende som en liten unge emellanåt och så fort jag stöter på minsta problem i vardagen ringer jag hem. Men mest vill jag bara prata och fortfarande vara en del av deras liv liksom. Inte förlora den självklara och livsviktiga plats som jag fortfarande tycker att jag har, och dessutom har haft genom hela livet.

En annan bra sak med lovet är tiden jag hunnit spendera med med M. Emellanåt känns det fortfarande overkligt att vara så nära en ny människa som var totalt okänd från början. Men det är fint. Väldigt fint. Vi plöjde två säsonger av Dexter på ett par dagar bara. Jag var fullständigt hooked och som en unge satt jag och nästan hoppade på stället under vissa avsnitt samtidigt som jag ivrigt/oroligt frågade vad som skulle hände, hur det skulle gå, om han skulle bli upptäckt, vem som var mördaren, vilka som skulle dö och så vidare och så vidare. Ibland är jag inte så himla lätt att titta på film med. Senast nu såg vi Up och jag grät vid ett antal tillfällen samt skrattade vid andra. Den var verkligen fin var väl det jag ville komma fram till egentligen.

Nu skulle jag vilja knyta ihop säcken på något fint sätt men det kommer inte gå så jag lämnar det utan att ens försöka. Det är dags att ägna sig åt allmän avtalsrätt en stund framöver nu. Jag har även ambitioner att diska, dammsuga och plocka bort julpyntet. Genomför jag två av sakerna har jag varit riktigt duktig skulle jag vilja säga.


Kommentarer
Postat av: Therése

Dexter är så braaa! Jag och Ia vill komma och hälsa på dig snart, sådetså :) Vi tänkade på det idag faktiskt. Pöss

2010-01-19 @ 01:08:57
URL: http://headingforthesun.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0