everything in transit

Ett par dagar i rad nu har kvällsrutinen varit att gråta en skvätt eller två, samt sedan somna hårt kramandes min kära lilla råtta som på något sätt har blivit någon slags räddning mot den ensamhet som slår till med full kraft om kvällarna. Den hopplöshet jag känner inför varje ny kväll är svår att beskriva. Då, när jag sitter där med facit i hand, blir allt så svart på vitt; alla de sidor jag inte hann läsa, alla de frågor jag inte gjorde, maten jag inte handlade och träningen som inte blev av, besöket hos mormor som jag sköt upp ännu en dag och telefonsamtalen jag inte ringde. Det känns som att gå i en milslång uppförbacke och tiden räcker inte till. Hur jävla mycket jag än läser så tar böckerna aldrig slut och jag kan bara inte hitta motivationen i mig själv till att sitta tio timmar om dagen. Det är en vecka kvar till nästa tenta nu och sedan jag befinner mig lite på desperationens brant har jag betsämt mig för att blåsa av alla eventuella fikor (som jag förövrigt egentligen inte ens har råd med) och andra sociala aktiviteter. Jag funderar på att fly hem till mamma och pappa ett slag för att bli lite omändertagen, men jag tvivlar på att det skulle hjälpa mig i mitt pluggande. För det är just plugg allting handlar om just nu. Plugg och pengar som inte finns. Plötlsigt känns nästan ingenting roligt längre. Jag känner mig som en fånge i ett ekorrhjul som bara snurrar fortare och fortare och fastän jag sätter mig på tvären och vägrar springa mer så hjälper det mig inte. Inte alls faktiskt.