everything in transit

Jag har ingen rätt att klaga. Jag vet det. Jag har valt den (studie)situation jag befinner mig i själv och jag kan inte skylla på någon annan. Därmed har rätten att spy galla över min skolgång och mitt plugg gått mig förlorad. Jag gjorde ett val och det är på grund av min egen vilja jag gör det jag gör och att jag mår som jag mår. En logisk och obarmhärtig dominoeffekt som jag själv kunde valt bort mot en något mindre obarmhärtig sådan. Det var jag och bara jag som accepterade min plats på juristlinjen som jag själv valt att söka till två år i rad (även om jag tackade nej till min plats första året) och det är inte så att någon sagt till mig att det skulle bli lätt. Jag gick in med vetskapen om vad som skulle krävas av mig, även om jag nu förstår att jag kanske inte hade en fullt så klar bild av stressen som skulle gripa tag om mig som jag kanske först trott. Det är jag som har fått kämpa emot mina hjärnspöken, jag som har försökt lära mig att nöja mig med mindre, jag som har sett mina resultat rasa fastän jag också är den som försöker acceptera och intala mig själv att jag är världsbäst om jag ens klarar tentorna och tar mig igenom utbildningen. Jag har ingen rätt att klaga. Den försvann den dagen jag var tvungen att börja stå för mina egna val här i livet. Ändå är det jag, som svarade ja på frågan från studera.se om jag ville acceptera min plats hösten 2009 och försökte gå in med en inställning om att jag nu skulle köra mitt eget race, som nu har dragits med i en ström av betygshets som jag själv skapar, ett evigt jämförande med alla andra (som är mycket bättre) och en ständig nedbrytningsprocess av självförtroende och självrespekt. Jag kan inte acceptera att jag inte förstår det jag läser, eller att jag klarar tentorna med bara knappt ett halvt poängs marginal. Jag kan inte förlåta mig själv för att jag under lektionstillfällena sitter och knappt förstår hälften av vad som gås igenom på tavlan samtidigt som jag har räknat ut att den enda chansen jag har till ett BA på terminen är att sätta full pott på sista tentan vilket inte är realistiskt någonstans. Det är jag som sitter och förbannar att jag inte försökte lite mer tidigare under terminen, som inte kan vara nöjd med ett enda jävla resultat samtidigt som jag förtränger hur mycket tid jag faktiskt har lagt ner, även om det nu som det visar sig inte på långa vägar har varit tillräckligt. Inte tillräckligt för AB iallafall, och vad är det värt då? Mina försök att intala mig själv om att det är okej med godkänt, det är till och med bra, går inte alls vägen och istället sjunker jag ihop i en cirkel av negativitet, besvikelse och en gnutta självhat. Prestationsoket hänger tungt på mina axlar och plötsligt kan jag ingenting längre. Nu är jag bara en i mängden av medelmåttor och knappt det och mitt värde inför mig själv har rasat i botten. Det känns ofta som om jag inte orkar mer, som om orken har tagit slut men jag skyller på lathet, för utarbetad är jag ju knappast. Jag förbannar mig själv och min oförmåga i allting; att få tiden att räcka till, att plugga tillräckligt, att prestera, att hinna träffa vänner, att vilja göra saker, att ta tag i saker, att prioritera rätt, att vara en engagerad samhällsmedborgare, att hinna jobba, att ta saker som de är, att sluta klaga när det finns så många som har det så mycket värre. Och efter ett sådant peptalk till mig själv känns det ändå som att jag får spy galla. Jag får spy till den milda grad att hela jag är helt tom och den där känslan som gör att tårarna nästan väller upp i ögonen och gör dem helt glansiga under föreläsningarna där hela min dumhet blir så uppenbar försvinner och kan ersättas med något annat. Men hur fan det ska gå till är för mig ännu en gåta.