everything in transit

Imorgon kväll går sista föreställningen av The last five years på Göteborgsoperans lilla scen, och för er som inte hunnit gå och se den kan jag bara visa mitt största medlidande. Ni har nämligen missat årets (ja, jag tar mig friheten att säga det) musikal. Föreställningen slog an en sträng långt inne i mig som har vilat länge nu, och utan att ens försöka ge mig in på att vidare beskriva hur det känns och vad det är som gör att en berättelse framförd i utmärkta monologsolon kan beröra så djupt så kan jag säga att det var så sjukt jävla bra. Den här gick in på min topp fem av musikaler jag har varit på och det är utan tvekan. För att säga som så så har jag varit på bra många fler musikaler än fem, och många av dem i toppklass, så det är inget dåligt betyg. Dessutom är jag en nörd vad gäller musikal och med tanke på hur mycket bra jag har sett har mina krav höjts sakta men säkert. Men åh så fin den var. Jag är helt tagen. Sådant skådespeleri, så fina låtar med förvånansvärt få löjliga översättningar som det så lätt blir när man översätter engelska texter till svenska - och så fin sång. Så fin idé, manus, gestaltning och historia. Hanna Hedlund i den kvinnliga huvudrollen fångade mig från första ton och släppte mig inte. Vilken utstrålning. Hur gör man sånt?

Någon dag skulle jag vilja sätta ord på vad det är jag känner när jag sitter där på fjärde bänk och nästan gråter och känslorna knappt får plats inuti, men inte nu.